mamma.narcsurvivor.blogg.se

Jag har ingen fantasi så orkar inte komma på en bättre tital till inlägget än kvällsinlägg som jag haft ett par gånger förut. Ska försöka att inte skriva ett sånt rörigt inlägg igen som det blev förut. Eller som det belev häromdagen också Då verkligen vräkte jag ur mig vad jag kände just där just då. Det behövdes. Dock vet jag inte om dom berörda läste inlägget. Men man kan ju hoppas. FÖr det behövs ändring här hemma när det kommer till vissa saker. Tyvärr. Jag är en sådan person som älskar att ha rent och snyggt omkring mig och för att få det så gör jag det gärna själv. Nu mer är det inte alltid jag kan och orkar dammsuga, plocka rent på hyllor och hålla på att böja mig för att städa upp leksaker. För det mesta gör jag det i alla fall för att jag vill att det ska bli gjort på mitt sätt, men jag märker att jag mer och mer måste släppa på tyglarna lite åt Pierre och låta honom göra det åt mig. Dock är han lite lat ibland och ser inte samma saker som jag gör.. Haha måste vara nåtof med karlar. Hur kan man inte se när det är skititgt på golvet eller ligger stora dammråttor i hörnet... Jag förstår verkligen inte. Den värsta är nästan när det ligger kläder vid dörren och han bara kliver rakt över dom utan att plocka upp dom. Hahha...Missförstå mig rätt nu. jag älskar min man, men vissa delar av honom skulle jag nog vilja ändra. Hehe. 

 

Nu har jag och mamma precis fått båda barnen att somna. Mamma brukar inte hjälpa till med läggningen, men idag jobbar Pierre sent så då var min plan att lägga Majken först och sen Theo. Det gick sådär. Majken vägrade somna i sängen med flasken. Hon var så nära men nej, inte skulle vi sova inte. SÅ var bara att ta upp henne igen. Då testade jag vagnen. Där vrålade hon bara så jag bestämde at hon kunde få vara uppe en liten stund till. Så började jag att jaga nästa unge för att sätta på pyjamas ocg borsta tändera och sånt... Sen fick han sitta i sin säng och kolla lite på pippt medand jag återigen försökte få ner Majeken i vagnen... Drog och drgo o drog... hon var så trött men klockan började närma sig 21 och jag behövde verkligen lögga Theo. Hmm.. Jo vi ber mamma om hjälp. Hon satte sig och drog majken och jag kunde in i rummet och lägga Theo. Där låg vi en stund och kollade på bananer i pyjamas och sen stängde vi av och 5 minuter efter så sov han. Så gick jag upp och drog in vagnen i sovrummet och gjorde välling till henne ifall hon skulle vakna. Vissa nätter äter hon ingenting och andra nätter äter hon upp till 3-4 flaskor. Jag tror att inatt kommer vara en sådan nattnär hon äter mycket. Varöfr jag torr det, det vet jag inte, ,jag har bara en aning. 

Egentligen borde jag lägga mig och sova nu eftersom jag faktiskt tagit en sömntablett så jag ska få sova något inatt i alla fall. I vanliga fall har jag ju flrst o främst så svårt att somna pga smärta, sen tankar och annat som kommer ivägen. Det kan ta upp till 4 timmar innan jag somnar och det går ju inte. O sen vakna nästan direkt av att något barn vaknar och sen inte kunna somna om.. Har jag tagit dessa så somnar jag så fort jag blundar och även om barnen vaknar så vaknar jag ocksp så klart och kan ge dom mat och så, men efter, när dom somnat om...Då kan jag somna om också. Det är ganska så skönt faktist. Dock just idag så glömde jag att ta mina saroten på eftermiddagen, dom tabletterna som ska få mig att sova på själva natten. Men nu är det alldeles försent att ta dom då dom tar 3 timmar att börja verka sedan verkar dom i minst 12 timmar. Då skulle jag inte fungera imorgon tror jag. Har ju i ofs aldrig testsat, men det är inget jag känner att jag vill göra heller. 

Imorgon är det kyrkis igen. Dock vet jag inte om vi kommer gå ner. Det är småbarnsgudtjänst... Jag brukade gå på dom när det var en annan präst. Då vet det mer anpassat till barn. Inga jesus och Gud sånger om man säger så utan mer vi var i kyrkan och sjöng imse vimse och bäbä vita lamm. Barnsånger som barnen kunde. Men i tisdags kom presten in och visade hans program om hur han tycer det ska se ut på torsdag och tyvärr känns det lite för myvket Gud och sånt för mig. Missförstå mig rätt igen. Jag har inget emot det, men jag vill inte ha sånt vid mina barn Inte än. Att säga gud som haver, ja det gr bra men där drar jag min gräns. Både min mormor är präst och jag är uppvuxen i frälsningsarmen. Jag gick i söndagsskola där. det är inget jag vill att mina barn ska göra. Dom ska få välja själva. Jag tyckte det var jättejobbigt att vara med min papap på frälsis när jag var yngre då jag ansåg att jag inte passade in. O på så sätt försökte jag passa in utan att förstå vad edet betyder. Idag vet jag bättre. Självklart kommer mina barn få gå i kyrkan o häsa på morfar på frälsis, men jag kommer aldrig försöka tvinga på dom något. Nu kanske det blev rörigt igen. Jajja. Jag vet i alla fal linte om vi kommer gå till kyrkis imorgon. Den förra prästen hon hade i alla fall barn visor som vi söng tillsammans med barnen i kyrkan. Det var mysigt tyckte både vi och barnen. I allaf all mina barn. Så vi får se. Kanske går dit men inte är med på själva gudtjänsten. O sen ocksp. Jag vet inte vad jag tror på ärligt talat. Jag vet inte vilka av er som läser som är kristna eller vad det nu kan vara, men jag vet verkligen inte vad jag sja tro på. Jag har EN tro, det har jag . Jag tror på något. Jag tror på att det finns något större ön vi/oss. Jag tror på ett liv efter döden. Jag tror på spöken och andar och att det finns persner som kan kommunicera med de döda. Jag tror på något. Inte just på en GUD. Nej jag tror på något. Ni som inte känner mig vet kansk einte att jag i mina yngre år höll på med Wicca. Det intresserar mig fortfarande otroligt myvket. Det är något jag gärna fortsätter med och gör om till min religon. För jo wicca är faktiskt en religion precis lika mycket som kristendomen. Så är det. Jag har många böcker om wicca och jag följer fortfarande vissa saker som jag fick lära mig när jag höll på. Så jag kommer nog börja igen så fort försäkringskassan kan ta sitt arsle ur röven och ge mig min flräldrarpenning som DOm har sumpat.. Inte första gången och garanterat inte sista heller. 

 

Kan nu tänka er... Nu fick jag Majken att somna om i hennes säng. Wiiieee.... inte ofta det händer. Hon gillar inte hennes säng. Hon gillar soffan ovh vagnen. Men nu måste vi börja vänja henne vid sängen. Theos over sött bredvid mig. Nu längtar jag tills min älskade make kommer hem. Jag borde sova innan dess men det är ändå bara 25 minuter kvar tills han kommer så även om jag aomnar nu så kommer jag vakna av att han kommer in. 

 

Jaja... det kanske blev ett rörigt inlägg ändå, jag vet inte. Får läsa igenom det jag skrivit imorgon. Men till försvar säger jag att jag hade tagit tvp stilnoct... Jag får alltid ur mig det jag behver när jag tagit dom och ska blogga. Ibland får jag väl ur mig lite väl mycket och jag vet att stavningen inte är den bästa men den funkar. Jag hoppas ni förstår vad jag skriver ändå. Nä nu ska jag nog ta o lägga mig i alla fall... ska ju upp mellan 07-08.... 

 

Bjuder på bilder på oss i sängarna här inne... God natt och hoppas alla ni andra får en jättelång och mysig natt.. Önskar det framför allt till Mari Sawinski som har det lite tufft just nu med tre årstrots och annat.. en eloge till dig Mari för att du klarar det själv... Det  ÄR synd om oss när vi har det så här... Idag var det dock relativt lugnt med T. Inga sparkar eller slag... *pepparpeppar*

 

God natt och puss hej

Inatt drömde jag om min älskade farmor... Har drömt om henne mycket på sistånde....Men idag eller inatt var det annorlunda. Det var mer ett minne än en dröm. Jag drömde om vårt bröllop. Och att farmor var där. Vilket hon var. Det var så underbart att få krama henne igen att få se lyckan i hennes ögon och leendet i hennes ansikte. Hon var genuint stolt och lycklig då. Det syns också på bilden på henne och mig från bröllopet. Den fick jag med mig hem efter hennes död... Den satt så fint inramad i hennes gästrum. Nu sitter den i vårt vardagsrum. Jag ser på den och ler varje dag.. Men idag ler jag inte. Tårarna rinner och för första gången sedan begravningen så lyssnar jag på musiken som spelades då... Det gör ont... Farmor var den finaste personen i världen. Den som höll ihop familjen. Den som gjorde att vi sågs då ch då. Hon var liksom klistret som höll ihop oss. Jag saknar henne så fast vi inte såg så ofta... Och tack vare min så kallade kusin så har jag sånt fruktansvärt dåligt samvete över vissa saker. Jag fattar inte vad hon fick ut av att säga såna saker till mig samma dag som farmor dog. Jag kommer ärligt aldrgi förlåta henne för det, min kusin alltså. Först hennes karl.. attakerade en släkt i sorg samma dag farmor dog och skrev öppet hur mycket han hatade henne och han inte kunde sörja och eller vara ledsen över att hon är död. Hur man nu kan skriva något sånt. Jag kommer aldrig förstå. Det som jag förstår ännu mindre är min kusin som försvarar det och sedan drog med honom på begravningen. jag har aldrig skirivt om det här innan i bloggen.. Men nu skiter jag i vad hon eller han kommer säga. Jag sa till henne innan begravningen att om hon tar med honom, som öppet skrev att han hatade farmor så kommer jag aldrig förlåta henne. Fler i släkten sa samma sak. Ändå tog hon med honom.. Jag pratade inte med henne på begravningen. Det hade jag sagt innan att jag inte skulle göra och det gjorde jag inte. Men samma dag som farmor dog så slänger hon ur sig till mig att farmor var så ledsen att hon inte träffat Majken och att hon hade bilder i sin plånbok på hennes andra barnbarnsbarn men hon var så ledsen att hon inte hade npgon bild på mina barn. Enligt andra stämmer det inte. Men det fick mig att bryta ihop totalt. Jag hade skickat bilder. Hon hade kort på Theo. Men inte på Majken. Men jag hade skickat. Jag hade precis innan hon dog fixat och ramat in kort på mina barn och skickat upp. Men hon hann aldrig få dom. Jag pratade med farmor då och då och jag lovade gång på gång att vi skulle åka upp så hon fick se mina ungar igen... Men det hann vi inte heller. Jag vet vad flera av er kommer säga. Släpp det, jag kan ändå inget göra nu. Ingen ide att älta det. Nej och jag brukar inte älta det heller men vissa dagar gör jag det. Och idag är en sådan dag. En dag när jag bara tänker på farmor och allt som hör till henne. Jag är arg och ledsen för hur vissa saker gått till efter hennes död. Jag vill säga vissa saker till vissa men jag vågar inte. För jag tror inte att dessa personer kommer se det på samma sätt som jag... Jag vågar helt enkelt inte visa utåt hur jag känner och tänker när det kommer till det här... Att jag saknar farmor. Det är ju helt naturligt. Och jag vet inte ärligt varför min kusin och hennes man kommer åt mig så mycket som dom gör.. Jag borde inte bry mig men jag gör det ändå. Jag blir så arg... Jag kan inte inte reagera. Jag förstår itne vad han hade på farmors begravning att göra när han fullt öppet skrev hur mycket han ogillade henne. Vad skulle han då dit och göra. I början tyckte jag synd om min kusin, men inte längre. För hon försvarar honom och dte kan jag inte ta. Jag borde väl egentligen itne skriva om det här heller men jag skiter i om dom läser det. Jag har rätt att skriva hur jag tycker och tänker. 

Jag skulle kunna skriva så mycket om denna människa... Men jag orkar inte, inte idag... Jag lider bara med vissa delar av mn släkt som måste ta detta dagligen... Senast vi hörde något från denna människa kallade dom mig och min mamma för mobbare för att vi nekade HANS dotter på facebook. Både jag och mamma skrev att vi finner inget intresse av att vara vän med henne och att hon kunde hälsa K och hennes pappa det. Vad ska jag vara vän med hans dotter för när jag inte ens är vän med min egna kusin på facebook. Dels för att jag vet att det knappast var dottern som skickade vänförfrågan utan med all säkerhet H. Jag har senaste tiden läst saker H har skrivit och jag blir så äcklad av det han skriver. När mosken brann skrev han bland annat brinn jävulens hus brinn. att han var glad att någon äntligen gör något åt muslimerna i detta land. Det är hemskt. Jag hatar denna människa och för det han har gjort mot folk i min familj. 

 

Till något helt annat... Igår när jag hämtade T från dagis hade han en bl¨tira. När jag frågade pedagogerna vad som hänt sa dom bara att dom inte visste.. När jag frågade vaddå inte visste så erkände dom att dom itne hade håltl koll när några barn var och lekte på båten som finns på gården och att helt plötsligt hade T kommit skrikande och sagt aj och hållt sig för ögat och gråtit. Dom hade alltså låtit flera barn leka utan uppsikt. Det hade kunnat gå vrre än vad det gjorde eftersom högst upp på båten är den nästan 2 neter ner till marken. Tänk om ett barn ramlat ner och dom inte haft koll. Det gjorde mig ganska flrbannad. Jag hoppas verkligen det bara vaar en engångsförteelse och att det inte händer igen. Men det var inte roligt att komma till dagis o se sitt barn skadat. Hela kvällen sen gick han omkring och sa något namn som jag inte lyckade lista ut vilket namn det var slog Theo öga sa han. Min lilla kille. Även fast han är storebror så är han fortfarande så liten. Min stora lilla kille... 

 

Majken utvecklas med full fart framåt. Hon kryper lika snabbt som henne bror gjorde och hon har börjat ställa sig upp överallt.. Inte det bästa kanske då hon ställer sig på tårna och då ramlar ganska lätt. vi försöker visa henne att hin ska stå med fötterna på golvet men det går inte så jätte bra. Hon kan sitta o leka själv bara hon ser mig. Det kunde aldrig Theo göra. Men det är ju så annorlunda med första och andra barnet. Det märks så tydligt på mina två och hur jag är mot dom. 

Stackars Majken har fyra framtänder som är på väg att bryta igenom samtidigt. DEt är svullet och kliar och hon vaknar flera gånger å nätterna och kliar sig i munnen. Hon pratar och säger några ord då och då. Min stora tjej. 

 

Nu har jag suttit i flera timmar med detta inlägg.. Känns inte som att jag kommer någonstans med det heller. Känns inte som att det blir något längre och att det är ett väldigt rörigt inlägg... Får skriva ett bättre sedan när min mamma eller pierre kommer hem. Pierre kommer hem sent idag då han har ett möte efter jobbet. Men det ska nog gå bra ändå... 

 

Nu ska jag lyssna lite på musik innan jag ska kolla på en favorit serie jag följer på femman kl 14.00. Alltid innan jag hämtar Theo kollar jag på tv avsnitt av denna serie. Den följer en familj av little people som man säger i utlandet. Nu har dom precis adopterat en liten pojke också emd samma sjukdom från kina och ska snart adoptera en liten tjej från indien också med samma sjukdom så det är otrolgit intressant att se hur dom klarar livet och vardagen... 

 

 o om du som läser nu känner att ni MÅSte kommentera... tänk efter en gång extra.. jag godkänner bara kommentarer med namn....kan man inte stå för det man skriver behöver man inte kommentera alls...

 

puss hej

Inte jämnt.. När jag är ensam eller käner mig ensam. däå är jag itne stark. Inte det minsta stark känner jag mig just nu. Jag känner mig verkligen bara ensam. Ingen förstår vad jag går ingenom, ingen  verkar vilja försöka förstå. Alla bara suckar och beter sig som att jag är lat när jag säger att jag orkar inte idag. Att just idag orkar jga inte dammsuga, eller lyfta så mycket. Jag orkar inte. Jag säger inte dom orden för att jag just inte orkar. Utan jag säger dom orden för att jag just i det tillfället har så sjukt ont så jag inte kan röra mig. Men när du eller ni , när ni suckar eller blir arga över det.. Då känner jag mig på ett sätt endå tvungen att göra sakerna. Trots att jag vet att det kommer bli tusen gågrer värre ikväll. Men jag gör det ändå. Jag ställer mig upp, jag ställer mig pch dammsuger eler vad det nu kan vara. Och det vet dom. DOm vet att om dom inte gör saker när jag ber dom göra det ja då slutar det med att jag gör det själv och självklart blir jag ännu mer irriterad då. Just idag könndet som att jag går igeonom allt det här helt ensam. Ingen annan bryr sig. Ingen annan vill lära sig förstå. Jag är tydligen lat och så om jah inte gör det eller det eller det. När jag måste de pierre vadda utan att jag har en läkartid, ja då jävlar... Det är ju inte så det går till. Jo det är väl precis så det går till.Om jag känner på morgonen(natten att jag inte fått sova något och att jag kommer ha ett stort smärtskov imorgon... ja då suckas det och man blit behandlad som om man vore lat. Det är en hemsk känsla... Jag mår skit när ni gör så. Fattar ni inte det. Jag kan inte hjälp att jag mår så här. Jag kan inte hjälpa att hag måste säga nej ibland. Jag kan inte hjälp att det är så här.. jag är ledsen däreot. Jag är jätteledsen att det är så här. Jag är så otroligt ledsen at tdet är så här. 

Jag gör mitt bästa jag gör så mycket jag bara kan. Jag gör så mycket att jag har så ont och även efter det så fortsätter jag göra saker... Det är hemskt att ha det så här. Att det känns som att man blir behandlad som lögnare.... Och som lat. Lat är det sistsa jag är.. Men du... DU just DU måste skärpa dig. Jag kommer inte klara mig igenim den hör tiden utan dig. O fortsätter du så här så kommer jag att gå under... Jag vill så gärna .. Jag vill så mycket. Men alla dagar går det inte. och det hatar jag. Jag hatar när jag inte kan göra vissa saker bara för att jag är för trött pga mina mediciner eller pga sjävla sjukdomen. Det jag behlver då är peppning, kramar, pussar. Vad som helst... Jag behöver inte en höjd röst i örat, jag behlver inte alla suckar... Jag behlver DIG... När jag gråter , då framför allt behöver jag dig... bara dig. Men det får jag aldrgi... Jag får skit.. massa jävla skit på mig... 

 

Jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör just nu. Trorts att jag har en hel lägenhet av ungen och av min man och mamma.. .Men ändå... Ni två framför allt. ni gör mig tilld et här... Ni får mig att må och känna mig så här. Hoppas ni är nöjda, hoppas ni sover gott om natten.. för det gör inte jag.. PGA ER!