Detta inlägg kommer nästan bli mer sorgligt än det förra.
Som ni vet så dog morfar i torsdags. Alla här hemma har varit otroligt ledsna, men jag tycker ändå att barnen tagit det bättre än förväntat...ända fram tills idag.
Igår beslutade vi att det var dags att avliva hunden... Varför? Jo för att honnled?. Hon har under en längre tid haft stora problem med att kissa inne.. vi har självklart vid flertalet tillfällen varit hos vet med henne och alltid har det gått över och blivit bättre... Fram tills för någon vecka sen. Då började det bli värre istället. Hon blev trött, hade inte och mådde inge bra alls. Så igår tog vi beslutet att vi inte kan låta henne lida mer.. för igår när jag skulle duscha henne så skrek hon av smärtor när man duschade och nuddade vissa ställen på henne. Mamma ringde då vet och fick en tid redan idag.
Sen kom det jobbiga. Att berätta för barnen. Till en början tog dom det bra, men efter en stund bröt dom ihop båda två.
Idag har vi först myst lite extra med hunden och tagit massa bilder på henne. När det började närma sig att mamma skulle åka så bröt helvetet loss här hemma. Båda barnen skrek och grät i ren och skär smärta lät det som. Theo ställde sig till och med framför dörröppningen för att stoppa oss från att ta ner hunden i bilen. När mamma hade åkt så grät vi alla, men det som gjorde att mitt hjärta brast var att se hur ont det gjorde i barnen. I nästan fyra timmar grät dom hysteriskt. Jag grät också så klart. Svårt att hålla tårarna tillbaks när man sitter med två hysteriska barn i famnen. Två barn som idag förlorade sin bästa vän. För Tilly var så mycket mer än bara ett husdjur. Hon var Theos bästa vän. Den som alltid lugnade honom, tröstade och bara fanns där. Så nu vet jag inte hur det kommer bli med allt. Det återstår att se barnen kommer vara nu när en delmav deras trygghet är borta.
Jag tror också att dom påmett sätt reagerade även över att morfar är död. Det har blivit så mycket förändringar nu senaste tiden för båda barnen. Dels är dom hemma från skolan och förskolan, dommfår inte leka me.d kompisar på samma sätt nu som förut, dom har inte kunnat träffa min mormor och morfar så som dom alltid ha kunnat göra... Dom har förlorat deras gammelmorfar... Och så nu har dom förlorat hunden.
Mitt hjärta är sönder... Jag försöker vara stark inför barnen, men tex nu när barnen somnat och jag skriver det här så rinner tårarna och jag känner hur ont det faktiskt gör.
Vi har redan bestämt att vi kommer skaffa en ny hund. När allt det här har lagt sig lite. Vi kommer skaffa en omplacerings hund. Vilken ras och så vet vi inte än, förutom att vi vill ha en lite större hund. Helst av allt vill vi ha en eurasier eller en golden retriever... Vi kollar lite sidor då och då , men det är inget vi kommer skynda fram, utan när vi hittar rätt hund för oss så gör vi. Men först måste vi få chansen att bearbeta vår sorg efter både morfar och hunden.
Det är så tomt här nu, inga små tassar som går omkring på parketten, ingen liten hund som står nedanför min säng och skrapar på sängkanten för att hon vill upp i sängen...
Vår fina lilla tjej... Tack för dom här åren... Vi älskar dig och saknar dig något otroligt....
Vila i frid fina lilla Tilly
