Tänkte att jag ska göra ett försök att börja blogga igen. Vet inte hur det kommer gå men jag känner att jag behöver det. Och nu har jag faktiskt en egen platta jag kan blogga med också. Theos platta gick nämligen sönder häromdagen och då började jag söka efter en ny åt honom. Slutade med att jag fick sammanlagt tre st. En helt ny, två beganhnade. Väldigt bra och billigt faktiskt. Så nu har vi även extra plattor ifall Majkens som är tejpad går sönder helt. Tyckte det var lika bra.
Ni som känner mig vet redan vad som hänt i mitt liv senaste tiden..
Hela världen har förändrats på grund av Corona.... Även mitt och barnens liv har förändrats. Dels så har jag haft barnen hemma från skola och förskola i över 5 veckor nu. Jag vill och vågar inte ha dom där. Känns inte säkert. Så Theo får hem uppgifter och jag har en ständig kontakt med skolan. Vår skola är faktiskt väldigt bra då dom inte kommer göra orosanmälningar mot föräldrar som väljer att ha sina friska barn hemma. Känns så skönt.
Jag har under dom senaste månaderna ändå känt att vi kanske är rätt så skyddade här ute från Corona. Men så slog det till. Hos en person som betyder allt för mig. Min morfar. Han fick ligga på sjukhus i nästan tre veckor. Han hade inte många symptom, var inte särskilt dålig. Så han blev hemskickad. Väl hemma blev han sängliggande... Han blev bättre innan han blev sämre. Sen gick allt fort. Han fick lunginflammation och var riktigt dålig. Vi tänkte att det här klarar han aldrig. Men vet ni vad. Han klarade både Corona och lunginflammationen. Han blev friskförklarad av asih (akut sjukvård i hemmet), han blev piggare, han åt mat, drack och pratade. Jag var även nere för två veckor sen, självklart med massa skydd och andningsmask på. Det var jobbigt då jag inte sett honom på 6 veckor. Så mycket hade hänt med honom. Men jag var i alla fall där. Jag vet inte om morfar förstod att jag var där men jag hoppas han visste. När jag gick därifrån bröt jag ihop totalt. Jag skulle förlora min älskade morfar... När han blev piggare fick alla tillbaks hoppet. han kanske är så pass envis så han faktiskt klarar det här...
Men så blev det inte. Natten till torsdag.... Klockann02.30 ungefär valde min älskade morfar att lämna oss.
Mamma kom in till mig vid kvart i 3 på morgonen och berättade att morfar gått bort. Min älskade fina envisa morfar fanns inte mer... Han var borta. Han gick bort med mormor vid sin sida....
Tidigt på morgonen så kom mamma hem igen och då bestämde vi att jag och barnen skulle följa med henne ner till mormor. För att ta farväl...
Jag kände att det var viktigt att barnen följde med och kunde se morfar. Dom fick självklart välja själva. Vi frågade dom såklart innan vi åkte ner om dom ville följa med. Det ville dom.
Väl där så kollade dom in och kollade på morfar och sen gick dom och lekte.
Det var fint men så sorgligt att se morfar. Och det var så bisarrt att vi var flera där men man var tvungen att hålla avstånd och inga kramar..... Vid ett sånt här tillfälle behövde man kramas... Men det fick vi inte. Det gjorde det hela mycket tuffare.
Jag har nog inte riktigt tagit in än att han är borta. Att han inte sitter där nere i sin stol och tittar på sport med alldeles för hög volym på TVn....
Barnen har tagit det bra. Dom har lite frågor då och då och vi gör vårt bästa för att förklara och svara på deras frågor.
Vi ska även åka ner till mormor nu i veckan och verkligen visa barnen att han inte ligger där nere, att han faktiskt är borta...
Dom senaste dagarna har varit tuffa och det kommer vara många tuffa dagar framför oss... Jag har letat fram massa kort på morfar som jag har lamierat och jag har satt några i ramar. Måste köpa fler ramar.
Min älskade morfar...
Jag ska för alltid minnas, kommer alltid tänka, tänker för alltid önska, önska dig tillbaka ,tillbaka till mig här...
För evigt, för alltid
Jag och du
Vi möts på en annan plats, en annan tid
Jag och du
För alltid, för evigt
Min morfar...
"En ängel hade jorden som ett stopp på sin resa. Innan han sakta lyfte och flög förbi. På väg mot en annan plats, en annan tid".
Morfar
Jag tror att varenda sak du sa kommer att finnas kvar inom mig,morfar.
Ditt skratt kommer alltid att leva kvar och det är våran att le dina leenden nu, för dom behövs som aldrig förr.
Så länge det finns liv, ja, men hoppet är osynligt för oss nu.
Jag vet att du ser oss och jag vet att på något sätt kommer du alltid att hjälpa våra händer att hitta rätt i mörkret.
Vi har nått botten, men den nådde aldrig du , du var för stark för det och jag vet att du kommer hjälpa oss på fötter.
Jag önskar bara att du kunnat stanna lite längre....
Nä nu måste jag försöka gå och lägga mig. Är ganska så trött.
