Hej.
På denna blogg har jag inte skrivit på ca 2 år. Mycket har hänt på dom två åren.. P har lämnat mig, skaffat ny familj och fullständigt skiter i mig och tyvärr i sina barn också. Han har senaste året träffat dom två gånger. Han och hans nya tjej går även omkring och sprider lögner om mig och om att jag håller barnen borta från honom, vilket självklart inte är sant. jag har sedan dagen han stack kämpat för att få en fungerande relation mellan honom och barnen. Men hur mycket jag ön försökt så går det inte när jag inte får någon respons alls från honom.
Det har till och med gått så långt att för ca ett år sen fick Theo diagnosen PTSD. En treåring. Anledningen till det är alltså att hans pappa bara försvunnit. För ca ett halvår sedan gick det så långt att jag fick söka hjälp på BUP . Även där vägrade P följa med. Han vägrade vara med på samtalen, han tyckte det räckte med att han i efterhand fick läsa journalen. Efter att BUP träffat Theo en gång kom dom fram till att han är svårt trauatiserad och behöver hjälp. Dom gav mig tips och råd hur jag skulle gå till väga. Det första var att relationen mellan mig och Pierre måste fungera. eller i alla fall samarbetet. Så för fjärde gången på ett år så kontaktade jag familjerätten för att försöka få till samarbetets samtal med Pierre. Men så som dom andra gångerna så rev han papren och vägrar. Han tror också att han efter att ha träffat barnen en gång på ett år att det bara är att komma och hämta barnen och ha typ släktträff. Det funkar inte så och det sa även BUP också. Det måste ske succesivt. att han först och främst kommer hit, träffar barnen och sen kanske gången efter kommer hit och tar med barnen ut, sen kanske vi kan mötas i Handen och hn går iväg med barnen själv utn mig. Men han tycker att det bara är att hämta barnen och en åka hem till honom för att träffa henne och bebsen. Det skulle inte fungera. Framför allt inte för Theo. han har mått så dåligt. EN dag frågade han mig om hans pappa var död. Eller snarare han sa att hans pappa var död. när jag försökte förklara för honom att han inte alls är död så säger theo "jo, för då är man ju borta för alltid, precis som pappa är".
Häromveckan började Theo även fråga mig varför hans pappa väljer att bo med T och E... varöfr pappa inte vill vara med honom utan att pappa bara är med E (nya ungen)... hur förklarar man för en fyraåring .... varje gång jag sa något så kom det bara nya frågor. När jag sedan har försökt förklra det här för P så har han typ bara sagt JAHA.... jag har gjort allt i min makt för att få det att fungera. Men nu orkar jag inte längre. Så som det är nu så mår barnen bättre utan honom. Pierre har rakt ut sagt till Theo att han inte tänker komma hit. Alltså vem gör så. När T frågade P "snälla pappa kan du komma hem till mig snart" hur kan man som pappa då svara nej det tänker jag inte. Theo blev då självklart jätteledsen. Men han frågade ändå P igen " snälla pappa kan du komma hit, jag vill så gärna via dig min tågbana" o P svarade "nej jag tänker inte komma hem till er. Då blev theo så ledsen att han sa att han inte ville prata med sin papap något mer.
Allt det här är bara en bråkdel av vad P har gjort mot sina barn senaste året. Han betalar inte underhåll heller. Det gör FK. Han vägrar att ställa upp om jag tex behöver hjälp med mediciner, kläder, blöjor. Han säger då att han inte har råd och sen lägger hon ut på fb att dom är och fikar, handlar osv.... Han har sedan han stack inte vabbat en enda gång. Det är min mamma som får göra det om det behövs. Det gör så ont i mig när Theo vaknar upp på nätterna hysterisk och skriker o håller i mig panikartat och säger att jag inte får lämna honom så som pappa gjorde. OCh det spelar ingen roll vad jag säger till Pierre. Det går inte in i hans huvud ändå. Och sen är det ändå jag som får så mycket skit från honom, henne och deras familjer. För Perre vågar inte stå för vad han gör. Jag har sparat varenda sms, spelat in varenda samtal mellan oss sedan dagen han stack, så jag kan utan tvekan bevisa att jag har kämpat mig gul och blå för att få deras relation att fungera. men för ca ett halvår sedan slutade jag kämpa så hårt, jag orkade inte längre. jag insåg att det inte är upp till mig att få deras relation att fungera. Det är upp till honom. Nu kanske han hör av ig en-två gånger i veckan för att kolla om barnen är vakna. Han skickar då ett sms och skriver VAKNA , inget mer. Bara ordet VAKNA. Om jag inte ser det eller svara r så hör han inte av sig något mer. Han kämpar liksom inte. O då har jag ändå sagt till honom att det är inte alltid jag ser sms, så om jag inte har svarat på ett tag kan han ju testa att ringa. Men det gör han inte. När han väl pratar med barnen via vidoe så vill dom knappt prata med honom. Det är sorgligt och tragiskt. Jag har försökt nå fram till Pierre. Via familjerätten, via BUP. men ingen lycka. Familjerätten tar inte ens emot någon mer förfrågan från mig nu utan om vi vill dit är edt han som måste kontakta dom oh det gör han inte. Trots att alla sagt åt honom att göra det. Nej nu får det vara nog för ikväll. Imorgon drar jag igång en sockerdetox så det var egentligen därför jag valde att starta upp bloggen igen... För att kunna skriva av mig.
Nu vet ni i alla fall lite om vad som hänt...
nattinatt...
puss hej