mamma.narcsurvivor.blogg.se

Hej...

Tänkte att jag skulle försöka uppdatera nu när barnen leker. Lär bli att jag börjar med blogginlägget nu och avslutar det sent ikväll. Inte för att det spelar någon roll för er som läser. 

Så, hur har dom första dagarna med nya medicinen varit. Ja, igår var Theo otroligt trött hela dagen. Han somnade redan vid 18 i fredags och sov väl till 08 och sen låg han i sängen och sa flera gånger att han var trött. Sen gick han upp och han, min mamma och Majken åkte iväg till västerhaninge för att handla inför middagen igår och middagen idag.För vi bestämde att igår, lördag skulle Majken få välja och göra middagen. Sjävlklart med hjälp av min mamma. Så hon valde tacos igår. Idag är det Theos tur och nu i skrivandes stund så står han och mamma och steker egnagjorda hamburgare. 

Ja och hur har dag nr 2 varit då. Nja, han har varit väldigt mycket överallt och ingenstans. Han har pratat absolut nonstop och bara varit , ja hur ska jag säga. Han är mycket i vanliga fall. Det var inget alls mot hur han varit idag. Men läkaren sa att han kunde bli "värre" innan medicinen uppnått full effekt så vi blev ordinerade att ge en extra lergigan vid behov. Vilket jag fick göra idag. Vet inte om den gav någon vidare effekt men kanske lite. 

 

Imorgon ska jag och Majken åka hemifrån 07.45. Då går bussen till Handen. Så mamma får lämna Theo imorgon medans jag och Majken åker till Prima. För imorgon är det dags. Imorgon drar äntligen Majkens utredning igång. Jag har försökt förklara för henne vad vi ska göra , o hon säger bara att hon vill sitta i mitt knä. Jag har sagt att hon kommer få leka lite och göra liknande saker som vi gjorde när vi var på BVC sist. Att jag kommer sitta bredvid och vara med i rummet hela tiden. Är nervös över hur det ska gå. Jag är rädd för att hon ska låsa sig totalt och hela mötet/testet inte går att genomföra. Men men jag kan inte göra mer än vad jag gör. Mne nervös är jag i alla fall. 

 

Nu ska vi snart äta tidig middag och jag ska ge barnen deras medicin tidigare idag då vi ska gå upp tidigare imorgon. Så jag vill att barnen ska somna tidigt idag. Man kan ju hoppas på det i alla fall. Sen när dom somnat så ska jag plocka ihop allt inför imorgon så vi slipper stessa mer än nödvändigt imorgon. Kan säga att jag längtar tills barnen sover då dom varit så sjukt intensiva idag. 

 

Så, nu har jag ätit och plockat undna. Mamma var tvungen att åka ner till mormor och morfar och hjälpa dom med något så jag fick städa undan och diska det mesta. Barnen har fått i sig sina mediciner och hoppet var att dom skulle lugna ner sig vid det här laget, men tjii fick jag. Dom är om något värre än vad dom varit på hela dagen. Så jag hoppas medicinen ska kicka in snart så jag kan börja göra dom i ordning inför kvällen. Jag är nästan klar med städningen och har nu bara kvar att fixa i ordning inför imorgon kvar. Ta fram kläder till både mig och unarna så jag slipper det imorogn. 

 

Nu har det väl gått en halvtimme sen jag skrev sist.. blir en massa hopp i det här inlägget. Nu äntligen har barnen varvat ner och ligger och kollar på sina plattor. Nu snart ska vi börja göra oss klara inför kvällen med tandborstning och allt vad det innebär. Så snart ska jag ta den fajten med Theo. Majken borstar utan problem, men inte Theo. Där är det alltid en fajt. 

 

Nu har Majken däckat. Klockan är 18.30 nu. Theo är inte långt efter han heller. Så jag fick som, jag ville och barnen somnade tidigt så jag får en tidig kväll. Nu kan jag fixa allt i lugn och ro och sen bädda sängen och lägga mig och kolla på tv en stund ionnan det är min tur att sova. Klockan ringer 05.15 imorgon. Ser inte fram emot att gå upp då men ser så mycket fram emot att dra igång med utredningen så det får helt enkelt gå. Får köpa mig en kaffe när vi är klara på Prima. 

 

 Så nu sover båda barnen och allt är klart inför imorgon. Typ i alla fall. Är säkert flera saker jag glömt men det får jag ta imorgon isåfall. 

 

Som jag skrivit flera gånger så ser jag verkligemn fram emot morgondagen. Men samtidigt inte. Känner en sån tyngd då jag återigen måste gå igenom en utredning själv. Jag vet att jag kommer klara det utan problem, men att det kommer bli tungt. Men jag gör det för min dotters skull. För att hon ska få den hjälpen hon behöver. Så att vi kan få den hjälpen vi behöver. 

Jag önskar dock att jag hade haft stöd från en viss person. Jag önskar att vår relation inte var som den är, men det är inget jag kan göra något åt nu. Jag har försökt, men nu orkar jag inte lägga någon energi på det för jag måste fokusera på barnen och då framför allt på utredningen för Majken. 

Nä nu tänker jag byta om till pyjamas och lägga mig och kolla på once upon a time. 

Nu hoppas jag på en lugn natt utan massa uppvak från barnen... 

 

Hoppas ni får en bra kväll...

puss hej

På riktigt.. Hur mycket kan en person orka?

Är så otroligt slutkörd nu. Och värre lär det bli dom närmaste månaderna. 

Var ju hos läkaren med Theo idag. Och herregud, det är verkligen som dom säger på skolan. Att det verkar som att han är omedicinerad. 

Dagen började rätt lugnt som vanligt. Vi vaknade tidigare än vanligt, men det gjorde inget för då kunde jag och Theo ligga och mysa lite extra länge som vi gör varje morgon. Är en del av hans morgonrutin. Att han kommer ner till min säng, kryper ner i min säng under mitt täcke och lägger sig på min arm och bara myser en stund. Är nog enda stunden på hela dagen som han faktiskt är helt stilla. Haha. 

När vi myst i nästan 20 minuter så var det dags att gå upp och väcka majken som varit vaken halva natten men lyckades somna om. 

Fixade frukost, kläder och allt som vi brukar göra på morgonen. Gjorde mig själv klar samtidigt. 

Jag och Theo gick och lämnade Majken och tog sen en långpromenad med hunden innan vi gick hem. Oj vad denna unge kan snacka. Om allt och ingenting samtidigt. Alltså jag är van att han snackar myckjet men herregud vad han snackade idag .

Vi kom hem och lämnade hunden, gick på toa och plockade ihop dom sista sakerna vi behövde ha med oss till Prima. 

Gick till macken för att ta bussen därifrån. Dagens första misstag. Ornöfärjan kom samtidigt och theo vet att den brukar låta (tuta) när den backar ut, så han blev livrädd och ville gå in på macken och vänta på att färjan skulle gå. Väl där inne ville han ha allt som fanns. Korv, chokladbit, godis, dricka osv. Jag försökte säga nej och att vi har med oss en frukt om han ville ha det. Nej det dög inte och jag såg att låsningen var ett faktum. Snabbt sa jag att okej, han får en chokladbit. Låsningen löst. Sen gick vi ut då bussen skulle gå några minuter senare. Bara dom 5 minuterna vi satt och väntade p bussen var hemska för Theo. Han hade absolut ingen ro i benen alls. Eller i kroppen. Han kröp omkring på marken, klättrade på allt, hoppade, dansade och sjöng. Vissa tillfällen kunde jag ju inte låta bli att skratta då han är så charmig, men samtidigt gjorde det int i mig att se honom så då jag vet att det är det här han försöker gömma i skolan vilket inte går och då skiter det sig på lektionerna. 

På bussen var det samma sak. Dock hade jag försökt förberedda mig och tagit med Theos platta och hörlurar på bussen. Det fungerade i typ 5 min sen var det samma visa en gång till. När vi kom till handen så var jag tvungen att gå in på pressbyrån för att köpa en vatten då jag glömde min hemma. Hade sån huvudvärk. Väl där inne ville Theo ha en dricka. Okej sa jag och sen sa han att han var hungrig och ville ha en korv. Okej, en korv och en dricka kan han väl få. 

Sen gick vi upp till Prima. Väl där hade vi en väntetid på nästan 40 minuter innan det var vår tur... OMFG säger jag bara. Han sprang, klättrade, sjöng, skrek, blev arg, slogs, va glad, klättrade lite mer, var arg för att det aldrig var hans tur osv.. så här höll det på i över 40 minuter då läkaren var nästan 10 minuter sen. Oh herregud alltså. 

Väl inne hos läkaren märkte man ganska snabbt att Theo började bli helt slut. Men han höll i sig ändå. Sprang omkring i rummet, skulle göra pappersflygplan, pratade nonstop förutom när läkaren frågade honom om något om skolan. Då tystnade han och sattte sig på golvet och blev så liten. Detta såg ju läkaren också. Så efter et tag där inne så kom vi fram till följande.

1. ska lägga till strattera igen tillsammans med intunivet som han tar nu

2. få kontakt med habiliteringen igen

3. ta alla mediciner förutom zoloften på kvällen istället för morgonen. 

4. skolan ska fylla i formulär om hur Theo är nu och sen ytterligare samma formular om några veckor för att se om stratterat har givit någon effekt. 

5. börja med strattera på låg dos i en vecka för att sedan höja till högre. 

 

Det känns som en ganska bra plan. Sen har rektorn fortfarande inte hört av sig så imorgon när jag har lämnat barnen ska jag gå upp och se till att få prata med henne för det här är inte okej. Att hon inte hör av sig alls på nästan en vecka. Inte okej överhuvudtaget. 

 

Sen fick vi också mer recept på alla Theos andra mediciner så nu har vi det hemma också. Men vilket jävla strul det ska vara att hämta ut strattera 18 mg. Läkaren hade skrivit ut en förpackning på bara 7 tabletter då han bara ska äta dom i 7 dagar för att sen öka till 40 mg. I hela haninge c var strattera 18 mg slut. 

Tillslut frågade  jag mamma om hon kunde kolla på sitt apotek. Där fanns det dock sa dom att om vi ville hämta ut 7 st så skulle vi få betal över 800 kr. PÅ RIKTIGT??!!! nej tack. Så jag ringde till prima och sa det apoteket hade sagt och efter en stund hade vi nytt recept , dock var dom också slut typ överallt i haninge. Förutom på port 73. så efter flera timmar lyckades jag reservera tabletter som jag och mamma måste hämta ut imorogn. Som inte kommer kosta något alls. 

 

Nej nu är jag så trött så det k'nns som att jag ska somna sittandes på sängkanten. Slänger in lite bilder från dagen och på mig hur jag ser ut just nu. Ber om ursäkt för det slitna ansiktet...

Hej. 

Ja så har denna dag passerat också. Lite bättre än igår, men ändå inte. Jag har haft otroligt ont i dag och varit så trött så jag däckade tre timmar efter att jag lämnade barnen. Sen var det bara att ta ut hunden, fixa något att äta och börja städa undan efter morgonen innan det var dags att gå och hämta barnen. 

 

Dock så fick jag ett meddelande på eftermiddagen av Theos resurs där hon skrev att dom nu kommit ikapp med allt så han behöver inte ha med sig böckerna något mer hem. Jag frågade då om dom på riktigt gjort allt som han låg efter med men då svarade hon att dom gjort alla viktiga sidor, vissa hade dom hoppat över, men att dom ändå gjort ca 30 sidor i matteboken och alla sidor i svenskaboken. 

Jag svarade då typ men åh vad bra, men att då lär Theo vara helt slutkörd när han väl kommit hem. Och mycket väl så blev det tårar när jag kom och hämtade, men denna gång var M redo för "the meltdown", så han hade suttit flera timmar igår och vikt ett svårt pappersflygplan åt Theo som sen legat redo i Ms väska hela dagen i väntan på att ett utbrott eller liknande. Helt jävla underbart alltså. Jag verkligen älskar denna människa och hur han är med Theo. Hur mycket jag än tycker om R som theos resurs så önskar jag ännu mer att M kunde vara hasn resurs. För Theo älskar verkligen honom och han är den som verkligen jobbar förebyggande med Theo. Han satt alltså i flera timmar på sin privattid och gjorde pappersflygplan till mitt barn bara i förebyggande syfte. Hur jävla underbart är inte det. 

Rektorn har fortfarande inte svarat mig, detta trots att jag skrev till henne på schoolsoft och R skulle igår gå och be henne ringa till mig. Fortfarande inget svar. Känner att förtroendet jag hade för henne börjar sina lite. 

Imorgon har vi fått en akuttid hos en läkare på Prima. Vår sköterska som vi alltid har kontakt med tyckte det var dags för en läkartid för Theo då det var längesen vi var hos läkaren där. Dessutom är det lättare att prata direkt med en läkare om ev medicinbyte. 

Så jag hoppas det är en bra läkare. Är en som vi aldrig träffat förut, men jag har stort förtroende för dom på Prima så jag hoppas verkligen vi blir tagna på allvar, då Theo kan inte ha det så här på skolan. 

 

Det är otroligt mycket nu känner jag. Hösten har dragit igång på riktigt vilket innebär att min kropp verkligen attackerar sig själv. Min ME och min fibro är inte roliga just nu. Men jag skjuter undan smärtan och tröttheten så mycket jag kan när barnen är hemma. Sover när dom är på skolan/förskolan och tar mig i kragen när dom är hemma. Jag klarar det även om det är sjukt jobbigt iblöand och vissa dagar vill jag bara gå och lägga mig och dra täcket över huvudet, men det gör jag ju inte. Vissa dagar vill jag bara bryta ihop för att det är så mycket möten, så mycket med skolan, med min kropp. Men det gör jag inte heller. Eller jo jag bryter ihop ibland när barnen somnat och jag känner hur kroppen inte vill längre. Jag känner mig som om jag vore 90 år ibland. Men jag låter det (nästan) aldrig gå ut över mina barn. Visst vissa dagar har jag absolut inget tålamod och jag blir osams med barnen när dom inte lyssnar. Men det tror jag alla föräldrar har såna dagar ibland. Men sålänge man pratar om det efteråt och ber om förlåtelse när man  höjt rösten och så vidare så är det ju bra. Man kramas och pussas och busar lite så är det helt okej igen. 

Det är inte lätt att vara ensamstående mamma till två speciella barn. Det är inte lätt att vara ensamstående mamma till två normalstörda barn heller, men ni fattar vcad jag menar. Ibland vill man bara kasta in handduken och säga upp sig som mamma, men det går ju inte och när allt kommer till skott så älskar man dom små monstren över allt annat. Och det gör man verkligen. Kan ju inte ens med ord beskriva hur mycket jag älskar mina älskade ungar. DOm är verkligen mitt allt och jag går genom eld och vatten för dom. 

 

Theo somnade direkt efter middagen. Mamma hade gjort köttbullar så han åt väldigt mycket då det är hans favoritmat. Men redan när han kom hem märkte jag hur trött han var, min stackars lilla unge. Han gick direkt upp och la sig i sin säng och bytte om till pyjamas. Sen låg han där och kollade på plattan tills det var middag och sen gick han och la sig igen. Jag orkade verkligen inte tjata på honom om att borsta tänderna ikväll. Han var för trött och det är i vanliga fall ett stort stressmoment för honom att bortsta tänderna. Det är en av alla saker som vi kämpar med här hemma. Vissa dagar när jag märker att han är så här som han varit idag så kan jag inte tvinga honom att borsta tänderna eftersom han får sån ångest och det är ju tillräckligt svårt när han inte är så här trött så ikväll struntade vi i tänderna. Får borsta extra noga imorogn bitti istället. 

Majken har det ju också jobbigt. Men på helt andra sätt än Theo. Med henne är det verkligen helt andra svårigheter än vad det är med Theo. Majken får ju såna hemska utbrott. 

Men vi har en teori om varför hon får det också. Hon är inte alls sån på förskolan. Där har dom svårt att läsa av henne och hon visar inte alls lika mycket känslor, det är som att hon är väldigt tillbakadragen. Vi tror att hon liksom håller ihop det på förskolan för att släppa ut allt när hon är hemma i tryggheten igen. Det är otroligt stressande och jobbigt för alla när hon får sina utbrott. Så jagf hoppas verkligen hon får en eller flera diagnosaer så hon kan få hjälp också. 

 

Nu har jag precis tagit ett bad och tvättat håret och ska nu ta fram kläder tills imorogn. Kommer bli rätt stressigt imorgon bitti. Eller egentligen inte mer stressigt än vanligt, men eftersom jag och Theo måste åka 08.45 för att hinna i tid till prima blir det lite stressigt då vi lämnar majken vid 08.00. Sen måste hunden ut innan vi åker. Så det mesta måste göras ikväll och imorgon bitti. Kommer nog att lämna majken lite tidigare så jag och Theo slipper stressa. Vi får se. Har ställt larmet tidigare än vanligt så vi ska hinna. Nä nu måste jag sluta skriva bloggen även om jag skulle kunna skriva mycket mer. 

 

Uppdaterar mer imorogn efter vi varit på Prima. 

hoppas ni får en fortsatt trevlig kväll och en god natts sömn. 

puss hej