mamma.narcsurvivor.blogg.se

Så har det känt dden senaste tiden.. Att allt går åt helvete... Jag sviker folk jag inte vill svika, men kan inte göra något åt det... Tyvörr är det så. Jag har blivit sviken av systemet ännu än gång nu och dom har satt köppar i hjulen för oss så vi inte kan betala räkningar. Tack och lov har jag en familj som ställer upp och hjälper oss när det krisar som mest så som det gör just nu. barnen får allt det dom behöver oavsett. Allt vi har gpr till dom. Tack och lov har vi fortfarande Ps kort som han får in penagr på varje 1a i månaden. Dom pengarna anvnde vi sen till att storhandla med. Utan dom vet jag inte hur vi skulle göra helt ärligt. Men mat på bordet har vi i alla fall. Och blöjor och välling till barnen. Imorogn ska vi ha 31 års kalas. Hur vi hade råd med det vet jag inte riktigt men det löste sig med det cokså. Majken kommer inte få något av oss i födesledagspresent. Inte imorgon i alla fall utan vi fixar något till henne sim hon får den dagen hon faktiskt fyller 1 istället. Känns lite roligare så tycker jag. Hon kommer nog få en hel del imorogn i alla fall och hon kommer inte att minnas att hon inte fick något av oss just den dagen. Även om det suger att inte kunna köpa nytt till barnen på deras födelsedagar så räcker det gptt och väl för mig att det är begangnat. Så jag söker efter det på dalarö trading så får vi se. 

 

Men i allafall. denna vecka. Den har varot ett trent helvete. Jag tror inte det gått en enda dag utan att jag gråtit floder och faktiskt nästan brytit ihop helt. Varje dag har det hänt något nytt. Det har varit alldeles för mycket den här veckan och min kropp sa upp. Den sa nej nu räcker det. Jag orkar inte mer. Och sen brast det för mig. Jag började gråta och grät i flera timmar.... Jag vet fortarande inte vad jag ska göra och hur det här ska gå, men jag ggråter inte i alla fall.. Just nu. Just nu skulle jag kunna gråta då barnen sover och jag vill inte att dom ska se mig må så här. Jag vägrar visa barnen hur jag egentligen mår. Även om jag vet att dom förstår mer äm vad man tror så vill jag ändå inte. Jag känner mig som en dålig mamma när jag gråter inför barnen. Det vill jag inte känna mig som. Men denna vecka har jag känt mig sämre än sämst. Det är så mycket som hänt denna vecka så jag vet inte ens vart jag ska brja. jag kommer dock inte skriva någt om det här, inte exakt iallafall.. Bara arr det hänt saker som gör att vi kommer få kämpa nu ett tag framöver.  Sen allt skit med läkaren. I över en vecka har jag och mamma försökt få tag i honom, <Både på sms och via vårdcentralen men inte fått svar på något sv ställerna. Det är hemskt att doms ka kunna göra så. Vårdcentralen måste svara om man skriver till dig. Det är deras jobb. Men nej, inte när jag eller min mamma skriver, för vi är jbara jobbiga och oss bryr dom sig inte om. Dom står bakom medans deras läakre leker gud, vilket han faktiskt gör. Det känns så i alla fall.. Jag hade verkligen behövt honom den här veckan men har alltså inte fått någon hjälp alls. Ingen whats so ever, Det är helt stört... Jag är så arg och ledsen och besviken men jag är framflr allt trött... jag är jävligt trött på att behöva kämpa för att få hjälp för att må bättre. Så här ska det inte behlva vara.. Om några dagar är jag utan tabetter igen och då måste jag ha tag på honom. Vilket hade varit löst redan om han hade ring t under vckan. Jag vet ärligt inte hur länge jag orkar kämpa så här mot läkarna. Hur länge ska jag behva kämpa så här. Resten av mitt liv. Byta vårdcentral säger många. Ja det sja vi, men vi måste få tag i denna läkare först så han har förnyat alla mina recpt INNAN jag byter vprdcentral. Jag tänket inte komma till en ny vc och det första jag frågar efter är morfintableter. Ddet vill jag ha klart och ha hemma flrst innan jag byter. Så jag inte blir utan sen menar jag. Det är en osökerhet att byta vårdcentral. Framflra llt när man äter dessa mediciner. Man får bara hoppas på att man inte drar nitlotten där också. 

 

Ja rörigt blir mina kvällsinlägg då jag knappt kan se något på tangenterna. Svart på väldigt upplyst bakstycke. Inte min grej. Framför allt inte när jag är trött.. 

 

Men nu ska jag försöka sova i allafall.. Imorgon är det ju kalas så imrogon kväll kommer ni få ett posotovt inlägg hoppas jag med massor av fina bilder på ungarna och familjen. Ska bli kul att tröffa familjen men jag fasat också för att någon ska säga något om det ekonomiska och det vill vi inte prata om. Så är det bara. Vo kommer klara oss. Barnan mår bra och har det bra och får allt dom behöver och ibland mer där till...=)

 

skriver mer imorogn...

 

Puss hej

Hejj..

Nu käner jag igen att jag måste fortasätta att hålla igång bliggen när jag fått så otroligt många fina läsare som faktiskt läser bloggen.. =) Tack för er som gör det. Jag vet egetligen inte vad jag ska skriva så mycket mer i detta inlägg. 

Jo jag kan berätta om fredagen.. Vi var ju hos öläkaren. Hm jag kanske berätade om detta i förra inlägget. Jo det gjorde jag ju, jävla minne.. 

Hm vad ska vi skiva om då. Jo jag kan ta fortsättningen på det. I Lördags fyllde jag 30 år. Grattis till mig. Deet var en hemsk dag. Kvällen innan hade pierre kommit hem med tårta och thaimat så på så sätt var det bra. Men när det kommer till praktiskt taget allt annat så var det en skitdag. Mormor skulle bjuda ner oss på lunch/midag vilket vi sjäkvklart inte tackade nej till. men jag kände redan på morgonen att jag måde verkligen inte bra. Ont överallt fast just denna daen i ryggen mest. Försökte ignorera det och vi gick ner till mormor. Väl där mådde jag ännu sämre. Jag fick gå ifrån bordet och in på toa för att kräkas. Inte pga illamående utan bara, ..ja ni vet när man käner att man bara måste kräkas.. så var det för mig. Hemskt var det i alla fall och när det var klart försökte jag hålla skenet uppe men ville bara invänta nästa buss hen då jag inte orkade gå. Jag tog mig igenom eftermiddagen i all a fall och barnen hade roligt. Det som är huvudsaken. Väl hemma sen så la jag mig i söngen och sa till Pierre att du fr ta barnen och köket o sånt nu. Jag klarar det inte. Sen gick jag o la mig i sängen. Jag mådde sämre och sämre men efter att Theo somnat så lyckades väl till slut jag somna också. Dagen efter sen

Nej då ville jag bara dra täcket över huvudet.. Eller snarae, det var det jag gjorde den dagen. Jag tog mig inte upp ur sängen.. .Jag kunde inte. ryggen gjorde så ont att jag skrek när jag rörde mig, jag grät hela dagen. Jag fick feber. Det var så illa att vi nästan åkte in, men istället så ringde mamma och lät mig ptaya med en av hennes läkare på jobbet. En ortopet. Fick massa tips på vart jag ska vända mig nu ich så. Men inget mer än så. Sedan i fredags har våde jag och min mamma försökt fått tag i min husläkare. Både på hans jobb och hans privata nummer.. Tror ni han ringt upp än. Nej självklart inte. Just nu kan jag inte byta läkare. inte innan vi löst detta problem och se hur han stäler sig tilld et. Går han inte med på att skicka ut deasa remisser och ger mig denna medicin. Ja då kommer jag byta läkare. vart det vet jag inte än tyvärr. Jag är bara så stendigt trött på att jag ska vara den som ska jaga läjkaren för att få hjälp. Jag trodde hans jobb var att ge mig hjälp?! men jag kanske har fel. Det kanske ska vara så här. Vad vet jag. Jag är ju ändå så ung.

Jag är itne en sån person som ligger i sängen för lite värk.. det vet vem som helst.. igår låg jag i sängen från morgon till kväll... T var så underbar och kom in med hans ipad tog en kudde och satte sig bredvid mig och där satt han till och från hela dagen... Så jag och Theo hade en mys dag i sängen. 

Idag..ja smärtan har väl varit kontrollbarn, men resterande symptom så som trötthet, ont i leder, muskler, illamående.. Nejnej.. har knappt fått i mig mat på flera dagar då jag börjar må illa diretk. Vad det än är, speat ingen roll. Nu på kvällen fick jag i mig pasta bacon med ett ägg i ...Godd och kanske inte så myttig men det fick jag i mig utan att känna mig illamående eller alld et skullle komma upp igen. Så det var ju bra. ÄR sån man jag komma äta närmaste dagarna. Sånt jag vet att jag ÄLSKAR. Pasta/bacon går alltid hem.. blir nog det imrogon förmiddag också. 

Nä imorgon har vi ett helt kalas att planera som inte helelr är så jävla enkelt. 

Jag har släktingar, eller vi har släktingar som skiter i att svara o iband känns det som om dom tar för givet att dom ska fp komma. Jag har nu ställt ett otrlotg snällt ultiatum. Att denna person svarar senast imorgon annars är dom inte välkommna. Ett vet ej eller kanse är inte acceptabla. Jag tcyker inte att bara för att det är nära släkt så tar man för givet att man ska komma utan att behöva svara. Vi ska ju fortfarande handla... Vi behlver fortfarande veta exakt hur många som kommer. så är det bara. men denna gång var min sists gåg. Sista gången jag gav flera chanser til att osa, som jag ger chanser om och om igen.. Sista gången JAG tjatar och frågar om dom vill komma på MIN fest/kalas... det är inte olej. jag sa till pierre att egentligen känner jag att jag skulel vilja säga nej helt, men jag har inte det i mig att göra så.. Men fra tils imogon har i allafall denna människa på sig att ge oss ett svar ang lärdag.....

Nu måste jag sova... ser att bostäverna börjar smälta ihop lite väl mycket och då blir det svårt att skriva. 

 

skriver nog mer imrogon så får ni en fortsättning följer på denna.....

 

Natt natt

 

Puss hej

Jag förstår mig inte på dagsen samhälle ibland. Idag skulle min son till läkaren. Nu råkade det vara "min" läkare också så jag tänkte då passa på att ta upp allt med honom när han var klar med Theo. Theo mår bara bra och detta besök var en uppföljning efter affektanfallen. Läkaren sa dock att han ser en helt normal tvååring som är nyfiken, helt motoriskt rätt i utvecklingen och talet... Men det spelar nog ingen roll hur många gånger jag skriver det för det finns dom som har andra åsikter. Jaja, jag tänker inte lägga mer energi på det nu i alla fall... 

Efter att läkaren pratat om och med Theo och han var klar så frågade jag självklart om vi kunde ta mig på samma gång och det gick självklart bra. 

Har ni läst inlägget innan det här så vet ni hur denna läkare behandlat mig tidigare. Idag var inte mycket bättre. Nu har min man varit hemma en vecka, dock inte pga mig utan pga sjukdom hos oss alla typ. Men jag har i över en vecka försökt få korttidsverkande medicin nu. Jag behöver det framför allt på morgonen och när skoven kommer. Annars klarar jag mig ganska bra på dom långtidsverkande och citodon ibland. I alla fall. Theo och mamma som var med gick ut och här började det....

Han verkar ärligt ha stora problem med minnet... Varje gång vi pratar eller ses är det som att han ser mig för första gången och berättar sakr jag redan vet om. Innan vi nu tog upp smärtlindring ville han läsa remisser han fått svar på, ja visst men hur kul är det att höra för mig att jag blvit nekad att komma till en jättebra klinik... Sen fortsatte det med att JAG fick komma med förslag på smärtkliniker. Vet att det finns en på danderyd och dit kan jag ju gå. Då tyckte han först att det är för långt dit. Men hallå, jag är en vuxen människa jag kan åka själv. Dels sen så jobbar mamma på danderyds sjukhus. Han skulle efter mycket om och men skicka en remiss dit, men det tror jag när jag ser det. Jag ska ringa på måndag och kolla så han verkligen skrivit något. Ja i alla fall, efter att den delen var klar så satt han o om o om o om förklarade för mig att fibro en gång i tiden blev kallad för kärringsjukan. Han sa saker som fick mig att känna att inte ens han tror på denna sjukdom. När han läste till läkare så var det ingen riktig sjukdom. Det vet man idag att det är. Det fick jag sitta och säga till honom. Då avbröt han mig flera gånger och verkligen drog med om att jag är ung, jag vet inget, och att jag måste få komma till ett smärtteam.. GAH det r ju det jag sagt i månader nu. Att jag vill komma till ett team.Jag vet väl att inte bara tabletter kommer hjälpa mig på långsikt. Jag vet att jag behlver ett helt team. Psykoprat, psykolog, smärtläkare, sjukgymnast och sånt. Det vet läkaren också att jag vet. För jag måste försvara hur jag känner varje gång vi ses. Varje gång måste vi dra upp och gå igenom samma saker. Det är som att han inte minns mig ibland. Han fortsätter i alla fall med att jag är ung så ... .ja så vaddå. Bara för att jag är ung betyder det inte att jag är dum i huvudet. Att jag inte har koll på det jag stoppar i mig. Att jag gör allt för att bli smärtfri. Jag skulle göra allt ocg det försöker jag förklara för honom....

Men kände samtisigt där att jag inte kom någonvart med det. 

Efter det så skulle vi börja fixa med recept. Jag visste precis vilka jag ville ha/behövde. Han höll med och vi var väldigt niga med att gå igenom bilder så det blev helt rätt tabletter. och med rätt styrka.  Det som är roligt tycker jag.. Eller inte roligt, men ironiskt. Denna läkare har uppenbarligen problem med att skriva ut smärtstillande till mig och jag vet att han även har det till många andra här ute. Vi är ett gäng nu som blir behandlade dåligt av just denna läkare... I alla fall... Han har problem med det och det blir alltid strul. Men varje gång jag träffar honom, pratar med honom i telefon.. Då skriver han glatt ut stilnoct. Alltså otroligt beroendeframkallande sömntabletter.. det har han inga problem med att skriva. Jag tar dom ju då och då, men han förnyar receptet varje gång vi ses o pratar utan att jag sagt något. O så frågar jag om starkare smärtstillande istället.. Nopp jag är för ung.Idag, dagen innan jag fyller 30 har jag fått höra att jag är för ung för att ha så här ont. att sjukdomen jag precis fått en diagnos på inte rä en riktig sjukdom enligt min läkare, jag förstr att läkaren är försiktig med såna tabletter, men han behöver inte gång på gång dumförklara mig bara för att jag är ung. Jag kan en hel del trots min ålder. 

 

Men men... det är väl kärringsjukan jag har och jag får ta det....Enligt läkaren i allafall.. 

 

Jaja behövde bara skriva av mig lite... Nu ska jag lägga Theo som sitter här bredvid mig och skrattar åt något på ipaden....

 

Natt natt

Puss hej