mamma.narcsurvivor.blogg.se

Detta inlägg kommer nästan bli mer sorgligt än det förra.

Som ni vet så dog morfar i torsdags. Alla här hemma har varit otroligt ledsna, men jag tycker ändå att barnen tagit det bättre än förväntat...ända fram tills idag. 

Igår beslutade vi att det var dags att avliva hunden... Varför? Jo för att honnled?. Hon har under en längre tid haft stora problem med att kissa inne.. vi har självklart vid flertalet tillfällen varit hos vet med henne och alltid har det gått över och blivit bättre... Fram tills för någon vecka sen. Då började det bli värre istället. Hon blev trött, hade inte och mådde inge bra alls. Så igår tog vi beslutet att vi inte kan låta henne lida mer.. för igår när jag skulle duscha henne så skrek hon av smärtor när man duschade och nuddade vissa ställen på henne. Mamma ringde då vet och fick en tid redan idag. 

Sen kom det jobbiga. Att berätta för barnen. Till en början tog dom det bra, men efter en stund bröt dom ihop båda två. 

Idag har vi först myst lite extra med hunden och tagit massa bilder på henne. När det började närma sig att mamma skulle åka så bröt helvetet loss här hemma. Båda barnen skrek och grät i ren och skär smärta lät det som. Theo ställde sig till och med framför dörröppningen för att stoppa oss från att ta ner hunden i bilen. När mamma hade åkt så grät vi alla, men det som gjorde att mitt hjärta brast var att se hur ont det gjorde i barnen. I nästan fyra timmar grät dom hysteriskt. Jag grät också så klart. Svårt att hålla tårarna tillbaks när man sitter med två hysteriska barn i famnen. Två barn som idag förlorade sin bästa vän. För Tilly var så mycket mer än bara ett husdjur. Hon var Theos bästa vän. Den som alltid lugnade honom, tröstade och bara fanns där. Så nu vet jag inte hur det kommer bli med allt. Det återstår att se barnen kommer vara nu när en delmav deras trygghet är borta. 

Jag tror också att dom påmett sätt reagerade även över att morfar är död. Det har blivit så mycket förändringar nu senaste tiden för båda barnen. Dels är dom hemma från skolan och förskolan, dommfår inte leka me.d kompisar på samma sätt nu som förut, dom har inte kunnat träffa min mormor och morfar så som dom alltid ha kunnat göra... Dom har förlorat deras gammelmorfar... Och så nu har dom förlorat hunden. 

Mitt hjärta är sönder... Jag försöker vara stark inför barnen, men tex nu när barnen somnat och jag skriver det här så rinner tårarna och jag känner hur ont det faktiskt gör. 

Vi har redan bestämt att vi kommer skaffa en ny hund. När allt det här har lagt sig lite. Vi kommer skaffa en omplacerings hund. Vilken ras och så vet vi inte än, förutom att vi vill ha en lite större hund. Helst av allt vill vi ha en eurasier eller en golden retriever... Vi kollar lite sidor då och då , men det är inget vi kommer skynda fram, utan när vi hittar rätt hund för oss så gör vi. Men först måste vi få chansen att bearbeta vår sorg efter både morfar och hunden. 

Det är så tomt här nu, inga små tassar som går omkring på parketten, ingen liten hund som står nedanför min säng och skrapar på sängkanten för att hon vill upp i sängen...

Vår fina lilla tjej... Tack för dom här åren... Vi älskar dig och saknar dig något otroligt.... 

Vila i frid fina lilla Tilly

Tänkte att jag ska göra ett försök att börja blogga igen. Vet inte hur det kommer gå men jag känner att jag behöver det. Och nu har jag faktiskt en egen platta jag kan blogga med också. Theos platta gick nämligen sönder häromdagen och då började jag söka efter en ny åt honom. Slutade med att jag fick sammanlagt tre st. En helt ny, två beganhnade. Väldigt bra och billigt faktiskt. Så nu har vi även extra plattor ifall Majkens som är tejpad går sönder helt. Tyckte det var lika bra. 

Ni som känner mig vet redan vad som hänt i mitt liv senaste tiden.. 

Hela världen har förändrats på grund av Corona.... Även mitt och barnens liv har förändrats. Dels så har jag haft barnen hemma från skola och förskola i över 5 veckor nu. Jag vill och vågar inte ha dom där. Känns inte säkert. Så Theo får hem uppgifter och jag har en ständig kontakt med skolan. Vår skola är faktiskt väldigt bra då dom inte kommer göra orosanmälningar mot föräldrar som väljer att ha sina friska barn hemma. Känns så skönt.

Jag har under dom senaste månaderna ändå känt att vi kanske är rätt så skyddade här ute från Corona. Men så slog det till. Hos en person som betyder allt för mig. Min morfar. Han fick ligga på sjukhus i nästan tre veckor. Han hade inte många symptom, var inte särskilt dålig. Så han blev hemskickad. Väl hemma blev han sängliggande... Han blev bättre innan han blev sämre. Sen gick allt fort. Han fick lunginflammation och var riktigt dålig. Vi tänkte att det här klarar han aldrig. Men vet ni vad. Han klarade både Corona och lunginflammationen. Han blev friskförklarad av asih (akut sjukvård i hemmet), han blev piggare, han åt mat, drack och pratade. Jag var även nere för två veckor sen, självklart med massa skydd och andningsmask på. Det var jobbigt då jag inte sett honom på 6 veckor. Så mycket hade hänt med honom. Men jag var i alla fall där. Jag vet inte om morfar förstod att jag var där men jag hoppas han visste. När jag gick därifrån bröt jag ihop totalt. Jag skulle förlora min älskade morfar... När han blev piggare fick alla tillbaks hoppet. han kanske är så pass envis så han faktiskt klarar det här... 

Men så blev det inte. Natten till torsdag.... Klockann02.30 ungefär valde min älskade morfar att lämna oss. 

Mamma kom in till mig vid kvart i 3 på morgonen och berättade att morfar gått bort. Min älskade fina envisa morfar fanns inte mer... Han var borta. Han gick bort med mormor vid sin sida....

Tidigt på morgonen så kom mamma hem igen och då bestämde vi att jag och barnen skulle följa med henne ner till mormor. För att ta farväl... 

Jag kände att det var viktigt att barnen följde med och kunde se morfar. Dom fick självklart välja själva. Vi frågade dom såklart innan vi åkte ner om dom ville följa med. Det ville dom. 

Väl där så kollade dom in och kollade på morfar och sen gick dom och lekte. 

Det var fint men så sorgligt att se morfar. Och det var så bisarrt att vi var flera där men man var tvungen att hålla avstånd och inga kramar..... Vid ett sånt här tillfälle behövde man kramas... Men det fick vi inte. Det gjorde det hela mycket tuffare. 

Jag har nog inte riktigt tagit in än att han är borta. Att han inte sitter där nere i sin stol och tittar på sport med alldeles för hög volym på TVn.... 

Barnen har tagit det bra. Dom har lite frågor då och då och vi gör vårt bästa för att förklara och svara på deras frågor. 

Vi ska även åka ner till mormor nu i veckan och verkligen visa barnen att han inte ligger där nere, att han faktiskt är borta... 

Dom senaste dagarna har varit tuffa och det kommer vara många tuffa dagar framför oss... Jag har letat fram massa kort på morfar som jag har lamierat och jag har satt några i ramar. Måste köpa fler ramar. 

Min älskade morfar...

Jag ska för alltid minnas, kommer alltid tänka, tänker för alltid önska, önska dig tillbaka ,tillbaka till mig här...

För evigt, för alltid

Jag och du

Vi möts på en annan plats, en annan tid

Jag och du

För alltid, för evigt

Min morfar...

"En ängel hade jorden som ett stopp på sin resa. Innan han sakta lyfte och flög förbi. På väg mot en annan plats, en annan tid".

Morfar

Jag tror att varenda sak du sa kommer att finnas kvar inom mig,morfar.

Ditt skratt kommer alltid att leva kvar och det är våran att le dina leenden nu, för dom behövs som aldrig förr.

Så länge det finns liv, ja, men hoppet är osynligt för oss nu. 

Jag vet att du ser oss och jag vet att på något sätt kommer du alltid att hjälpa våra händer att hitta rätt i mörkret.

Vi har nått botten, men den nådde aldrig du , du var för stark för det och jag vet att du kommer hjälpa oss på fötter. 

Jag önskar bara att du kunnat stanna lite längre....

Nä nu måste jag försöka gå och lägga mig. Är ganska så trött.