mamma.narcsurvivor.blogg.se

Hej.

Ja då är Theos inskolning klar. På måndag ska han gå sin första "riktiga" dag på dagis. Han har varit där två dagar redan utan någon av oss. I Torsdags dock var blev det inte så bra dock. Det började redan onsdag morgon igentligen. När vi skulle klä på honom så såg jag att han hade något bett liknande på benen. Min första tanke var loppor då det faktiskt såg ut så. Så jag sa till Pierre att visa utslagen på dagis och be dom hålla koll på dom. Det var också hans första dag då han skulle vara där hela dagen själv. Det gick jättebra och jag gick och hämtade honom vid 3. När vi kom hem så kollade jag hela honom och då hade han ionte en enda prick kvar. Va bra tänkte jag. 20 minuter senare skulle Pierre byta blöja och ropar på mig från badrummet. Jag kom in och fick se stora blaffor med utslag på Theos ben. Då såg jag ju att det var nässelutslag. Efter en studn blev det bara värre och värre. När mamma kom hem så kollade hon och sa till mig att måla runt för att se om det spred sig. Det gjorde det också,men efter någon timme var allt borta. YEs tänkte jag igen. 5 minuter senare har det blaffat upp igen och den här gången var det riktigt illa och såg verkligen hemskt ut. Sen under kvällen blev det bara värre och värre och kliade mer och mer på min stackars pojke. Jag tackade gudarna för att mamma jobbar på akuten och har kontakter där. Hon pratade med flera olika läkare och till slut ringde barnjourläkaren upp mamma och sa att vi kunde ge honom betapred, vilket vi har hemma. Så vi fixade det i lite lite vatten och jag fick tvinga i honom det. Den närmaste timmen innan tabletterna börjat verka var hemsk. Theo grät och kliade och det bara blaffade upp mer och mer.Det var hemskt för mig att se honom lida så. MEn efter en timme så märkte jag att det började lägga sig och han började slappna av mer och somna till ordentligt. Pierre och Majken fick sova i soffan eftersom theo grät och hadehållt alla vakna då och inte bara mig. Vi kom sen på vad det antagligen var som han fått en reaktion på. Tisdags kväll så fick han i sig jordnätsringar som jag åt. Så det var antagligen det. Jag kände mig såklart jättedum som inte tänkt på det när jag åt.. Men det satte sig som tur var inte på andningen utan det blev "bara" utslag. Jag grät när Theo väl somnat då han verkligen led av det här. Jag kände mig som världens sämsta mamma. Usch. 

I alla fall. Dagen efter så vaknade vi som vanligt och han var väl lite tröttare än vanligt men inte så att han behövde vara hemma från dagis. Så vi gjorde oss klara och just i Torsdags var min första dag att lämna honom. Jag gick till dagis och berättade då om natten. Jag sa att dom kan ringa om det är minsta lilla och att dom måste hålla koll på om utslagen kom tillbaka. Vid 1 sen ringde dagis till mig och berättade att jag måste komma dit då Theo hade vaknat efter 30 minuters vila och varit helt otröstlig. Det som jag varot så rädd och orolig för hade då inträffat. Jag sa att jag kommer direkt. Tack och lov bor vi ju så nära dagis så det tog inte mer än 5 minuter innan jag var där. När jag kom så bara grät han. Då berättar fröken att han har haft en jättebra förmiddag, ätit bra och sen somnat snabbt. Men efter 30 minuter hade han "vaknat". Hon förklarade det som att han inte var vaken utan bara skrek hysteriskt ändå. DÅ sa jag det att ja, det är det som är nattskräcken som jag berättade om förut. Hon frågade hur vi hanterar det hemma. Då sa jag det att det är svårt. Man får bara försöka trösta och sen hoppas på att det går över snabbt. Men det kan ta upp till en timme ibland. Men vi både trodde att han vaknat av den orsaken att han sovit dåligt natten innan och det tror jag också. Under dom här två veckorna som inskolningen varit har han sovot på dagis varje dag och det har gått jättebra. Han har inte vaknat så här en enda gång. Så jag hoppas att det bara var en engångsförteelse. Jag kommer dock att vara orolig när jag lämnar honom och inte våga åka hemifrån ifall dom skulle ringa igen. Men i alla fall jag fick bära Theo hela vägen hem då han inte ville åka vagnen eller gå. Han bara grät och snyftade. Min stackars kille. Han frågade väldigt mycket efter pappa och det förstår jag eftersom Pierre är den som varit där med honom i nästan två veckor. När vi kom hem sprang han rakt in i Pierres armar. Var jättegulligt att se. O sen var allt bra. Inga fler utslag och inget annat. MIn fina kille. 

Majken växer så det knakar. Hon har redan 68-74 i storlek. Mer 74 än 68.. Helt galet.Hon sitter nästan helt själv nu. Galet hur olika det kan vara mellan barnen. Theo både kröp, satt och hade 6 tänder när han var 7 månader. Majken gör inget av det. Haha. Men det kommer när det kommer. Jag försöker inte jämföra mina barn med andras barn men det är klart man gör det. Men jag vet att Majken utvecklas precis som hon ska. Samma sak med Theo. Han pratar mer och upprepar nästan allt han hör nu. Han är på ett sätt lugnare nu när han börjat dagis, han är mer mysig om man kan säga så. Han älskar att sitta i famnen och lyssna på när man läser sagor. Så jag ska ta fram våra gamla sagoböcker till honom snart som vi ska läsa på kvällen. Han somnar mycket snabbare efter att man läst en saga. Fast han är också väldigt trotsig. Haha. Ibland är han väldigt billig. Men det hör väl åldern till. Om en månad blir han hela två år. Helt sjukt. Vi har börjat planera hans födelsedag och ska snart beställa och fixa inbjudningar. Jag kommer att bjuda ALLA. Alltså även dom vi inte pratar med just nu om man säger så. För jag vill verkligen visa att jag ALDRIG kommer hålla barnen borta från dom. Och för att vi faktiskt vill att dom ska komma. Sen är det upp till dom om dom kommer eller inte. 

 

Nu vaknade Majken så nu måste jag ta henne. Har uppdaterat lite nu i alla fall. Ska även slänga in lite bilder,,, 

här ser ni lite av hur Theo såg ut... =( Ska också tillägga att en timme efter betapreden så var allt borta och dom ha rinte kommit tillbaka sedan dess....

 

Hej.. 

 

Happ nu har helgen gått. Vi har väl inte gjort så jättemycket den här helgen. I fredags efter dagis så myste vi bara. Eller jag satt som på nålar och väntade på att få krama om världens bästa vän som skulle komma upp från skåne till Dalarö över helgen. Till slut kom hon.. Helt underbart var det att träffa henne igen. Känns som en evighet sen vi sågs sist. Det var ju typ två månader sen så det är inte så längesen men det är så jobbigt att bo långt ifrån varandra. Ja jag vet att jag skriver det varje gång hon varit här men jag skriver min blogg om det jag känner och det är så jag känner just nu. Fia kom upp den här helgen för att hjälpa hennes pappa som legat på sjukhus några dagar. Så hon och hennes kille hjälpte honom att städa hans hus. Snällt. Vi skulle ha setts i lördags kväll men eftersom dom städat hela dagen så orkade dom inte komma över. Trist men jag förstod såklart. Så det var bara att gå och lägga sig och invänta morgonen. Så imorse när vi vaknade så gjorde vi frukost, jag duschade och sen kom Fia och hennes lilla som hon hade med sig. Dom två stora barnen är med deras farbror och faster över helgen. Det blev ingen jätte lång stund hon var här mrn någon timme fick jag umgås med henne i alla fall. Jag känner verkligen att jag tappar mer och mer av språket och det känns tråkigt. Jag vill hålla igång teckenspråket, men det är svårt när jag inte har någon döv eller teckenspråkig person här i stockholm att prata med. Jag önskar att jag hade någon. Visst jag skulle kunna ringa Fia över skype, men det är inte samma sak. Men jag ska verkligen försöka ringa henne mer.Jag måste nog erkänna att det nästan är jobbigare när dom bara kommer upp över två dagar än när dom är här längre. Men jag och hennes mamma pratade häromdagen och då kom vi fram till att vi tar alla kramar vi kan få om man säger så. Vi tar det vi kan få. Men både hon och jag tycler det är tråkigt och rätt jobbigt att dom bor i skåne och vi bor här. 

 

Jaja. Imorgon är det måndag igen och vardagen drar igång. Theos inskolning fprtsätter. På det här dagiset har man nämligen två veckors inskolning. Vi skulle säkert kunna lämna Theo en hel dag nu, men jag tror det kommer bli på tisdag första gången. Men vi får se. Imorgon trro jag Pierre kommer att gå vid fruktstunden halv 10 och sen komma tillbaka vid 12. Men jag vet inte. Vi får se imorgon. 

 

Till något helt annat. Jag måste skaffa mig en hobby. Jag känner verkligen hur det kliar i mina fingrar. Dom vill börja göra något igen. När jag gick i skolan var det teckenspråket som gällde, men nu har jag absolut ingenting att göra när barnen sover och pluggandet är klart. Så jag frågade mormor om hon ville visa mig (för säkert 10e gången), hur man stickar och virkar. Jag kunde det förut och var faktiskt ganska duktig. Så jag ska lära mig det igen och sen ska jag börja sticka och virka ordentlgit. Till barnen. till mig och till andra. Beroende på hur duktig jag blir så ska jag kanske börja sälja. Tänker också börja göra korsstygns tavlor. Det älskade jag förut och jag vill gärna göra några tavlor som barnen kan få sen. Mitt första projekt är bland annat att göra en "doptavla" till båda barnen där namn, födelsevikt och längd samt tid för födsel och datum står. 

Sen har vi också idag börjat göra egen barnmat. Jag känner att jag har varit lat och köpt mat till Majken men det tänker jag inte vara längre så idag har jag gjort en hel del mat till henne. Har även gjort egen plommonpure och plommonvatten till henne. Så imorgon ska jag och Majken ta en promenad ner till mormor och påbörja min nya förhoppningsvis bra hobby och ska även fixa lite mat där nere då vi har lite dåligt med burkar och plats. Jag har beställt förvaringsboxar till barnmat men dom kommer i veckan. Sen ska vi också införskaffa oss en magic bullet. Alltså en slags mixer, fast med den här kommer vi kunna göra allt i . Så när den kommer blir jag också glad. 

Jag känner verkligen att vi är på rätt spår uppåt igen, jag och Pierre. Ekonomiskt och känslomässigt. Det känns skönt. Vi trivs här, fast självklart skulle det vara skönast att ha eget boende men som det är JUST NU så kommer vi inte att flytta på ett tag. Dels för tat Theo har börjat dagis här och då vill jag inte dra upp honom från den tryggheten som han förhoppningsvis hittar där snart för att börja om på ett annat dagis. det kommer nog sluta med att vi hyr ett hus eller liknande här ute eller kanske till och med att vi vid något tillfälle tar över denna lägenhet. Fast det vill jag nog inte då den är för dyr. Men vi får se. Det löser sig. Vi mår bra, vi har det bra, barnen mår bra så jag känner att det är huvudsaken. 

 

Nä nu ligger Pierre och snarkar bredvid mig. O majken ligger o vrider och vänder sig. Theo sover tryggt mellan mig och Pierre. Så jag ska nog lägga ner datorn nu och lägga mig jag med. Kanske inte sova direkt utan ligga och kolla lite på tv. Lär ändå behöva ge Majken lite mat snart.

 

Hoppas ni alla får en fortsatt trevlig söndagskväll..

Skriver mer imorgon...

 

Puss hej

Hej. 

nu är det drygt en vecka sen jag skrev sist. Men det har varit mycket senaste veckan. Först behövde jag ju reda ut oredan med läkarna. Sen behövde vi förbereda inför Theos inskolning och sen skulle vi åka till min pappa samt att jag hade psykologiuppgifter att göra. 

 

Det var en väldigt snabb text om hur veckan varit. Ska skriva lite mer utförligt tänkte jag. Först var det ju som sagt läkarna som gjorde bort sig. Om ni inte läst det så kan ni läsa om det i förra inlägget jag skrev. I alla fall. Min så kallade läkare skulle ringa upp mig på torsdagen. Jag satt som vanligt och väntade.. HELA JÄVLA DAGEN väntade jag. Som vanligt ringde han inte fören efter 17 på eftermiddagen. Det tycker inte jag är okej. Han visste att jag väntat på hans samtal sedan tisdagen och då tycker jag att man prioriterar det direkt när man kommer på morgonen. O som vanligt så hade han bortförklaringar om varför han ringer så sent. Det är inte första gången och knappast sista gången. Jag tycker dokc att det är underligt att varje gång han ska ringa mig så kommer det något emellan. ALLTID! och sköterskan här nere är fan så otrevlig mot mig också. Bara för att jag maialr och ringer och vill ha svar NU på mina frågor så blir hon sur och antingen skiter i att svara alls på mina mail eller svarar kort och otrevligt. I alla fall. När han väl ringde så började min utskällning om hur besöket på beroende center var. Han blev typ chokcad över att han skickat dit mig, men det tror jag inte en sekund på då jag fick läsa remissen han skickat in dit. Så att det var ett misstag från hans håll, nej det tror jag inte. Sen bad jag honom förnya mina tabletter och det skulle han göra sa han. Samt att vi pratade om mina sömnproblem som jag haft i många år. Jag fick nåt utskrivet o skulle testa det till igår (onsdag) då han skulle ringa igen. Sen skulle han ju som sagt förnya mitt recept. Efter ett tag gick jag in och kolla så han hade förnyat och då har han förnyat ett, samt skrivit ut det andra, men han hade missat en medicin. Den som jag behövde mest ungefär hade han missat. FAN! jag försöker få tag i honom igen, men det gick ju inte. SÅ jag mailade och berättade för sköterskan att läkaren missat att förnya ett recept och att jag måste ha det typ igår. Men fick jag något svar från henne. NEJ, inte ett enda. Först i måndags fick jag ett svar från honom ,eller han ringde mig och förnyade receptet, men sa att han ville ringa mig på onsdagen ocj prata lite. Ja det får han väl sa jag. Så nu har jag i alla fall värktabletter, men ag vet inte vad jag ska göra med läkaren. Jag har svårt att känna ett förtroende för honom efter allt som hänt, men samtdigt kan jag inte bara byta läkare då det handlar om rätt starka tabletter jag får och om jag skulle byta vårdcentral skulle d se mysko ut. Så jag är rätt kluven. Men för tillfället är jag i alla fall smärtfri med hjälp av tabletterna. Dock när det kommer till sömnen så hjälper inte tabletterna alls. Är som att käka socker. Och igår när han ringde så sa jag det men då tyckte han att jag ska höja dosen och sen ska vi höras om några dagar igen. Antingen imorogn eller måndag. Så jaja sa jag och sen pratade vi lite mer men kom inte fram till så mycket. Eller det gjorde vi väl men är för personligt och inveklat för att skrivas ut här känner jag. När resultaten av utredningen kommer så kan jag berätta vad han tror att det kanske kan vara. Alltså bortsett från diskbråcket. 

 

Till något annat. I måndags var det dags. För den dagen som jag både längtat efter och fasat för. Theos inskolning skulle börja. Vi har under dom senaste veckorna sagt till honom att dagis börjar snart och varje gång vi fgår förbi där säger vi titta där är theos dagis. Samt att i fredags var det grillkväll där med alla föräldrar och barn och vi var självfallet bjudna. Det var kul och Theo verkade ha roligt, dock blir han frustrerad när han inte kan åka rutchkanan. Inte utan hjälp. Han kan inte klättra upp dit själv än och när han sen går på dagis utan mig eller Pierre så kommer han inte få åka om inte han kan klättra själv. Det kommer han bli ledsen över. Eller om fröknarna har tid kommer dom hjälpa hnom då han ÄLSKAR att åka, men det är inte alltid fröknarna kommer ha tid att hjälpa honom. I alla fall. I måndags gick vi upp vid halv 8. Theo sov så länge och jag ville inte väcka honom tidigare. Vi bor ju 1 minut från dagiset så en och en halv timme räcker mer än väl. I alla fall när vi är två som gör barnen klara på morgonen. Kanske inte när jag är ensam sen. Menmen. Theo var exhalterad över att gå till dagis och leka med barnen. Han sa hela morgonen "pappa, barn, eka, gung gung gung". haha. Skrutt ungen. Jag trodde jag skulle bryta ihop helt när dom gått men jag grät i typ 5 minuter sen var det bra. Första dagen gick ganska bra. Theo hade kul och lekte och hade sig. Det som jag har varit orolig över är ju vilan. För det första som slutade Theo sova i vagn för typ ett halvår sen och alla små barn sover i vagn på dagis. Det plus hans nattskräck oroade mig så klart. Första dagen vägrade han somna när vagnen rörde sig lite fram och tillbaka på dagiset, så Pierre fick at en promenad och eftersom det var första dagen så behövde dom inte gå tillbaka sen. Theo somnade efter 45 minuters promenad. Dagen efter blev det samma rutin. Dock tog det bara 30 minuter den gången. Igår tog det 20 minuters promenad. Theo trivs och gör allt som han ska göra. Jga har pratat med en fröken och hon säger att Theo är duktig och allt går jättebra. Skönt att höra. Samt att när det komemr till vilan så sa hon att alla barn har gjort så i början. Alla föräldrar har blivit tvugna att gå promenader dom första dagarna. När det kommer till när han vaknar så vrålar han som alltid, men det går över snabbt. Det är skönt för mig som mamma att höra eftersom det är just det jag oroar mig över. Dock är ju Pierre där nu och jag vet inte om det kommer gå lika bra när ingen av oss är där men det får vi se. Sen idag så skulle Pierre läman honom ensam för första gången. Pierre stannade till halv 10 då dom hade fruktstund och sen sa han hej då och dom kramades och theo vinkade glatt. Så et gick bra. San kom PIerre hem och vi väntade på om telefonen skulle ringa. Efter en timme skulle Pierre gå tillbaka. Då hade allt gått jättebra och inga sura miner eller nåt. Skönt för mig återigen som mamma att höra. Jag satt hemma och oroade mig. O ja jag är överkänslig. Jag har alltid varit en känslig person. Därför kanske det här är otroligt jobbigt för mig. Jag oroar mig över att Theo ska när vi inte är där ramla och göra sig illa och ropa på mamma eller pappa och så är ingen av oss där. Det känns nästan som att jag sviker honom då. Jag har varit där varje gång han gjort sig illa sen han föddes. Så bara tanken på att han blir ledsen och så är jag inte där för att trösta är jättejobbig för mig. Jag har blviit kallad larvig idag o ja jag kanske är larvid. Men om man känner mig så vet man att jag är väldigt känslig av mig. O min son betyder så fruktansvärt mycket för mig. Han är mitt första barn. Och ja jag kanske är överbeskyddande men det är så jag är bara. Det kommer vara lika jobbigt när Majken börjar tror jag. Men det är verkligen jobbigt för mig trots att jag vet att Theo har roligt, att han trivs och att dom är väldigt bra på dagiset. Det är väldigt bra pedagoger där och det får mig att känna mig trygg i att lämna mitt barn där. Men det är ändå väldigt jobbigt. Är jag larvig. Ja kanske, men jag tror inte jag är larvig ändå. Jag är bara så som jag är. 

 

Imorgon ska Pierre lämna honom igen vid fruktstunden fast den här gången ska han vara där själv fram tills dom ska äta lunch. Ska bli intressant att se hur det går. Jag tror säkert det går bra. Nu ligger Theo i soffan bredvid mig och verkar helt slutkörd. Han brukar vara sjövild men inte idag. Inte just nu i alla fall... Min fina kille. Nu märker jag att jag verkligen njuter av varje liten minut med honom på ett helt annat sätt än vad jag gjorde innan han började dagis. Även om det bara gått fyra dagar. Jag både längtar och fasar för dagen då jag ska lämna honom första gåmgen. Usch. Men men. Det kommer bli bra och det kommer gå över för min del. 

 

Slänger upp lite bilder och sen får inlägget vara slut.. 

Det