mamma.narcsurvivor.blogg.se

Hoppas alla haft en bra helg... 

imorgon drar vardagen igång igen. Vet inte om jag ska skratta eller gråta över det. Jag hoppas ju på att det ska bli en bättre vecka för båda barnen, men att jag slipper massa samtal och sms från skolan om saker Theo gjort. Jag vill ju bara att han ska ha det bra i skolan. Jag vill att han ska ha kompisar att leka med och klara av lektionerna som han ska. Är det så mycket begärt? Jag vet att han har det jobbigt och jag är såklart på skolan att dom inte kan ta In en riktig resurs åt honom. Det är ju hans rätt. Han har rätt till det stöd han behöver i skolan. Men jag har både mailat, ringt och skickat sms till rektorn utan att få något svar från henne. Imorgon kommer jag inte att ge mig. Jag ska  ha tag på henne och jag kommer kräva ett möte så Theo kan få det han behöver i skolan. När han gick i förskoleklass och i ettan hade han R som stöd och då gick allt så mycket bättre. Jag menar inte att den person som finns där nu inte är ett bra stöd för honom, för det är hon, men hon är inte med på samma sätt som R var. Därför är det så tydligt nu att Theo behöver någon som finns där hela tiden. 

Det är sjukt att man som förälder till barn med särskilda behov måste kämpa sig gul och blå för att ens barn ska få det dom behöver i skolan. Jag förstår att den här skolan har personalbrist och sånt nu under pandemin, men dom måste ändå sätta alla elevers lärande och utveckling först. Vilket jag inte känner att dom gör just nu. Jag måste ta tag i det här nu för att inte Theo ska bli en hemmasittare redan på lågstadiet. Mitt mål är såklart att han aldrig ska behöva bli det, men jag vet att det också är otroligt vanligt att barn som mina blir det just på grund av att skolan brister. Det är också en av anledningarna till att jag vill utbilda mig till just elevassistent med inriktning barn med särskilda behov. 

Jag kommer aldrig sluta kämpa för mina barn. Men ibland , eller rätt ofta känns det svårt och tufft att kämpa i motvind. Att kämpa ensam. För ensam är jag. Jag har inget stöd i det här från barnens pappa. Det har gått tre år sedan han träffade barnen sist. Han känner dom inte, han vet inte om deras svårigheter. Han vet att dom har diagnoser, men han har absolut ingen aning om vad diagnoserna innebär. Svårigheterna är så pass individuella så det är omöjligt för någon utifrån att veta om ett barns svårigheter enbart genom att googla tex adhd eller autism. Jag önskar att jag hade stödet från honom, men på den fronten orkar jag inte kämpa just nu. Jag har försökt i så många år och just nu måste allt mitt fokus ligga på barnen och deras välmående. 

Det är inte så att jag inte försöker ändå när det kommer till P.... när han väl,hör av sig , vilket inte är ofta och då oftast med ett sms innehållande ett enda ord "vakna". Thats it. Då frågar jag ALLTID barnen om dom vill ringa och prata med deras pappa, men dom vill inte. Jag tänker inte tvinga barnen att prata med honom. Det är deras val, men jag uppmuntrar alltid till det. Ytterst sällan det går. Sen om dom mot all förmodan vill ringa så är det inget riktigt samtal. Dom ser varandra, lägger till filter och skrattar lite. Det är aldrig en konversation. Ibland, eller oftast när dom väl pratar så har P sina andra barn där och dom vill ju självklart prata med mina barn, vilket jag absolut uppmuntrar till. Men som sagt, P har inte träffat dessa två barn på tre år, han har pratat med dom två gånger över videosamtal sedan i april förra året. Men som sagt, vill barnen inte prata så kommer jag aldrig att tvinga dom till det. 

Men nog om honom nu. Gillar inte att ägna många minuter åt honom. Spenderar hellre min tid till annat. 

Som tillexempel serier... jag älskar serier.. som många vet och många skulle kanske kalla mig smått besatt av en speciell serie. Nämligen supernatural. Jag ÄLSKAR supernatural. Bättre serie finns inte och kommer aldrig att finnas. O ja jag kanske är besatt. Jag älskar verkligen denna serie. Har sett om nästan alla säsonger minst 10 gånger. Får inte nog. Att serien tyvärr tog slut för några veckor sedan är så sorgligt. 15 år har jag följt serien. Det är nästan halva mitt liv. Behöver jag säga hur mycket jag grät vid sista avsnittet. Herrgud. Har gråtit till många serier , men alltså detta var något annat. Som att en del av mig försvunnit. Så sorgligt. Så vad tror ni att jag gör just nu. Hade inget att kolla på så slog såklart på supernatural igen. Lägger upp lite bilder på några av dom fandom saker jag samlat på mig. Det här är inte ens hälften av allt jag har. 

Hallå

Hoppas allt är bra med alla. 

Här är det bra men väldigt trött. Pierre har varit borta nästan hela helgen så jag har varit ensam med barnen. Det har gått bra, förutom natten till idag. Majken skulle sova inne hos min mamma så jag och Theo fick sova själva en natt. Det gick bra fram till klockan var 1 och jag vaknade av att Majken skrek. Jag gick in och mamma hade inte lyckats få henne lugn. Så jag tog henne och efter en stund blev hon lugn. Visade sig att hon blivit snuvig och det var nog därför hon vaknade. Jag använde nässpray och nässug och sen somnade hon efter en stund. Men efter en timme vaknade hon igen och sen somnade hon om och så höll det på till klockan halv 6 då hon vaknade helt. Hon fick ligga och prata lite och vid halv 7 och då gick jag in med henne till min mamma. Hon hade sagt att det gick bra så hon fick skylla sig själv. Sen gick jag in och la mig igen. men vid halv 8 valde Theo att gå upp så då var det bara för mig att gå upp också. Sen under dagen har vi rensat bland barnens ytterkläder. Det är typ inte gjort sen förra året så det var dags. Var en del vi fick ta bort men också en hel del vi hittade som vi inte visste att vi hade till Theo. Så nu kan vi stryka vissa saker från dagislistan. Och lägga till vissa saker. Sen har vi busat och lekt och myst. Sen var det dags att göra oss klara och åka till Handen. Va tvugna att åka dit för att hämta ut medicin samt köpa nässpray till Majken. Och blöjor till Theo. Dom har hans blöjor här men dom kostar ganska mycket mer här än i Handen så det är alltid bättre att åka dit och köpa. Så passade vi på att möta upp Pierre också och vi köpte även en ryggsäck till Theo inför dagisstarten. Dne är ganska så stor på honom men det är lite gulligt att se.

 

Förut när jag tittade på Theo när han satt och lekte så brast det för mig. Jag bröt ihop och började storböla. Jag har verkligen sån ångest över inskolningen. Jag vet ju att det kommer vara jättebra för honom och även för mig. Jag kan inte aktivera honom på det sättet han behöver längre. Han behöver mer än vad jag kan ge honom och det kommer dagis att ge honom. Men det är så sjukt jobbigt att släppa taget. Jag har ju varit hemma med honom i snart 2 år. Min lilla kille. Det kommer vara så konstigt och tyst utan honom. Visst jag har Majken kvar hemma och henne att ta hand om men det kommer vara så konstigt utan Theo. Även om han är redo att börja dagis känns det som om jag inte är det. Dock känns det som om jag aldrig kommer vara det så jag får nog bara bita ihop och göra det här. Nu är det ju Pierre som ska ta inskolningen och inte jag tack och lov. Han har tagit ledigt i två veckor och det är skönt. Samt att han har berättat för dagiset att jag har ångest och tycker det är jobbigt. Så dom vet det. Och jag tvekar på att det är första gången dom har haft en mamma som mig där. det är nog rätt så normalt att känna så här som mamma. Som en vän skrev, jag lämnar det finaste och mest värdefullaste jag har i händerna på folk jag inte känner och går därifrån. Det låter ju helt stört när man tänker efter. Mamma berättade att hon kände också så här vid varje inskolning, men hon hade inte oss hemma så här länge som jag haft Theo hemma. Vi började på dagis mycket tidigare än vad Theo gör. Men men. När både jag och Theo vant oss så kmmer det nog bli bra tror jag. jag måste bara försöka att komma över ångesten. Det kommer vara tufft. Jag kommer att gråta. Dock inte inför Theo såklart. Även om han gråter när jag går därifrån så får jag inte gråta. Jag får helt enkelt bita mig hårt i läppen eller nåt. Men bra kommer det bli både för mig och för Theo pch Majken och även för Pierre. 

 

Jag har nu sålt ännu fler av mina älskade sjalar. Har släppt taget om en av mina absolut favoritsjalar. Min älskade gås. Men jag använde den inte så den får kärlek hos någon annan. Sen har jag sålt en sjal som jag inte ens använde. Sen har jag bytt en sjal mot ett sele. Sålde mitt manduka sele då jag hur jag än gjorde fick så ont i mina axlar. Men nu har jag en beco igen och dom älskar jag. Har inte hunnit använda det än men ska nog testa imorgon. Sen har jag faktiskt köpt mig en sjal. En helt underbar sjal. Åh jag längtar sååå tills den kommer. Den borde komma på Tisdag senast. Eftersom jag sålt så många så tyckte Pierre också att jag kunde få köpa denna. Åh vad jag längtar. 

Sen skulle jag betala av sista avbetalningen till en tjej men banken strular så alla mina autogiron och allt försvann och slutade fungera. Men gick till banken och fixade det, men dom sa dock att det kunde ta en dag extra, men jag hoppas pengarna kommer in till henne imorgon.Annars kommer dom på tisdag i alla fall. Sen har jag en sjal som jag suktar efter men vi får se. Om jag får mina tre som jag har till salu nu sålda (eller en av dom i alla fall) så kommer jag köpa denna. Eller om jag hittar någon som vill byta med mig. Jag byter ju som sagt väldigt mycket på den här sidan. Men det är så roligt. Det här har verkligen blivit en hobby för mig och jag älskar det. Otroligt nog har jag inte lagt ner så mycket pengar på det heller. Just eftersom jag bytt till mig det jag vill ha. 

 

Jag satte csn på plats häromdagen också. Jag fick avslag och blev nekad bidrag och lån pga av något larvigtt och felaktigt så jag ringde dom och första jag pratade med höll med besluten men andra jag pratade med förstod att det var felaktigt och ändrade det direkt. Så jag kommer få csn. Känns så sjukt bra. Nu i veckan någon gång får jag första utbetalningen på en hel del faktiskt. Känns väldigt bra. Jag känner verkligen att vi börjar komma på fötter igen när det kommer till ekonomin. Jag har inte alls ångest längre när räkningarna kommer. FÖrutom då och då såklart men det har nog alla. Har dock fått en räkning som är så felaktig och den ska jag bestrida. Sist jag besred en felaktig räkning gick det dock till kronkalle ändå men tillslut vann jag och allt drogs tillbaka. Så jag hoppas inte det går så långt den här gången. Det är en räkning på något som jag absolut INTE beställt. Vet inte ens vad det är. Och det är inte först agången jag får såna räkningar. Men den ska bestridas i alla fall så får vi se sen. 

 

Min första psykologi uppgift är klar och inlämnad också. Vi hade egentligten hela den här kommande veckan på oss men jag gillar att vara ute i god tid så jag gjorde den direkt . Nu kan jag ägna veckan åt att läsa alla andra uppgifter och diskutera och kommentera. Kursen har inte dragit igång än ordentligt, men det gör den nog i veckan. Ska bli så roligt och jag ser verkligen fram emot det. Håller redan på att söka till flera kurser direkt efter denna är slut. Eller kanske lite innan denna är slut för att få behålla csn. Vill läsa upp kärnämnerna tänkte jag. Så håller på att leta rätt på bra kurser nu. Sen har jag hittat andra kurser jag vill läsa men dom kostar tyvärr så vi får se om jag får ihop så jag kan läsa dom. Vore verkligen toppen om det gick. Skriver inte ut vilka det är fören det är helt klart. 

 

Nä nu ska jag försöka sova. Är en ny dag och en ny vecka imorgon. Jag hoppas verkligen Majken sover bättre inatt än vad hon gjorde natten till idag.... 

 

Hoppas ni haft en rolig läsning... =) 

önskar er alla en fortsatt trevlig kväll/natt.. 

 

Puss hej

Hej.

 

Idag är jag otroligt tankspridd. Jag ve inte riktigt vad jag har i huvudet idag faktiskt. Det är som att mitt huvud är proppfyllt med tankar och känslor som vill ut, men samtidigt känns det som om jag inte alls kan få ur mig någon alls. Så om detta blir ett rörigt inlägg så ber jag om ursäkt redan nu. Men ibland får man skriva såna inlägg också. 

 

Idag gick Pierre tillbaka till jobbet efter två veckors ledighet. Dom här två veckorna har gått sjukt snabbt tycker jag. Jag hade önskat att han hade haft npgra veckor till semester men det är som det är. Vi hade inte råd att han var ledig mer än så här och sen behövde han spara några semesterdagar tills vi ska skola in Theo. När det nu blir. Han har ju inte fått plats än, men det blir förhoppningsvis någon gång i höst eller som senast i januari. Jag hoppas på så snart som möjligt, men det återstår att se. Jag har både ångest inför hans dagisstart samt att jag ser väldigt mycket fram emot det. Tanken på att inte ha min kille hemma får mig ibland att må illa och ångesten smyger sig på. Men så kanske det är för alla föräldrar. Jag önskar att vi kunde ha båda barnen hemma hur länge som helst och att jag var hemma med dom. Att vi hade råd med det. Men det har vi inte. Så tyvärr måste båda barnen tillslut börja på dagis. Jag har fått höra av vissa hur dåligt av oss det är att ha T hemma när han snart är 2 år. Jag tycker inte det är dåligt. Jag håller honom aktiverad och han får träffa andra barn. Han får vaar ute och leka och han får allt det han skulle få på dagiset, förutom att vara ifrån mig då såklart. Har också fårr höra att vi måste få honom att sova i sin egna säng. Men där känner jag att det är endast upp till oss. Jag älskar att ha Theo i vår säng. Jag älskar att vakna upp på natten och titta på honom. Visst ibland saknar jag att bara ha Pierre bredvid mig men det är något speciellt att samsova med sina barn. Majken har sovit i sin säng sen födseln så hon kommer fortsätta med. Dock var det ju så med Theo också. fram tills han var 8 månader. Då plötsligt fick han nattskräcken och började sova med oss. Så jag hoppas ju inte att det kommer till Majken också. Hoppas verkligen hon slipper nattskräcken. Än så länge är Theo och Majken ganska så oliak så det håller förhoppningsvis i sig. Vi får se. Skulel bli väldigt trångt med alla fyra i sängen känner jag. Haha. Men det är väl så det komemr bli tillslut. När barnen blir större. Men men. Nu är det som det är. 

 

Vad mer har jag i mitt huvud just nu då. Massor men samtidigt ingenting. Idag har det varit en sån där dag när det kommer till min ångets och mina ätstörningr. Min självkänsla är i botten. Men det är väl inget ovanligt. Men det är jobbigt. Fruktansvärt jobbigt. Att vakna på morgonen. Titta på sina barn och faktiskt må bra.. Men så går man upp och tittar på sig själv, på sin kropp och känner sig bara ful och tjock och äcklig. Det är hemskt. Det finns dom mornar som jag absolut inte känner så, men vissa dagar vaknar jag och mår så dårekt. Jag visar det itne för någon. Jag äter som jag ska på dagrna. Jag sitter altlid och äter frukost med Theo. Oftast samma som han äter. Vi äter alltid lunch tillsammans. Oftast samma, men iblnad lite annorlunda. Jag äter nästan alltid middag. Så det är inte så att jag inte äter, för det gör jag. Jag älskar mat. Jag älskar att laga god och nyttig och även onyttig mat. Men jag hatar det maten gör med mina känslor. Eller det som maten gör med min kropp. Jag ser det nästan direkt när jag fått i mig maten. Konstigt nog. Det kanske ni inte tror på, men för mig och i mina ögon så ser jag vart maten hamnat. Det är säkert inte så, men det är så jag ser på det. Det blir bättre och bättre. Vissa dagar. Men vissa dagar är det hemskt. Jag har bättrat mig markant när det kommer till tabletterna jag tog för att bli av med maten. Förra veckan gick det som mest fyra dagar innan jag tog några. Dock mådde jag inte så bra då, men jag kände mig jävligt stolt över mig själv som inte tog några på flera dagar. Igår tog jag sen för första gången på nästan en vecka. Sen idag igen. Varför. Ja det vet jag inte. Det bara blev så. Det är en tuff och svår sjukdom jag har. Även fast vissa dagar är helt underbara, eller snarare dom flesta dagarna numer är underbara och jag mår ganska så bra så dom dagarna då jag mår så här. Dom är hemska. Jag är så tackasm över det stöd jag får och fått från min familj och mina vänner. När jag tittar på mina barn så känner jag en sån stark längtan till att bli helt bra. Dom är mitt allt. Dom betyder allt för mig och jag vill vara en bra förebild för dom. Jag vill lära dom att mat inte är farligt och att man ska vara stolt och glad över hur man ser ut. Men för att göra det måste jag höja min egna självkänsla. Jag måste lära mig att älska mig själv. <och jag har en bit kvar till dess. Men jag är på god väg till det i alla fall. men men. Jag vill bara kunna ta på mig vad som helst i klädväg och må bra över det. Jag vill kunna känna mig snygg i kläderba jag har i min garderob. Jag vill kunna köpa nya kläder och känna mig vacker och snygg i dom. O ja jag vet att jag skrivit det många gånger förut. Men det är ju det som är den här sjukdomen. Att jag måste upprepa mian tankar om och om igen tills jag inte tror på det själv eller tills jag just tror på det själv. Jag måste intala mig själv att jag är snygg och vacker precis som jag är. Så om det är det som krävs att jag bland annat måste skriva det här om och om igen så gör jag det. 

 

Jahapp, då har jag avverkat två ämnen än så länge i detta inlägg. Vad mer ska jag skriva om då. 

 

Jag har sålt några till av mina sjalar nu. Eller jag har sånt två mei tais som jag aldrig använder. Den ena är för liten för mina barn ändå. Sen har jag sånt en väska som man sätter fast på ett sele som jag sålde för längesen. Så vi har fått in lite extra pengar nu i slutet av månaden. Alltid bra. Sen har jag/vi även sålt en kaffemaskon som bara stod här. Den var ändå alldels för avancerad för oss så vi vill ha en vanlig hederlig tassimo maskin istället. Hade en sån när vi bodde i vendelsö, men gav bort den till en kompis som behövde den mer än vad vi gjorde då. Detta var dock innan vi fick barn. Haha. Så nu ska vi försöka hitta en sån billigt istället. Sen bytte jag mitt bärskydd mot en bärjacka igår. Helt underbart. Jag ville verkligen ha en jacka att kunna bära i men har inte haft råd så jag köpte ett bärskydd isstället. Men problemet med dom är att man måste ha en stor jacka över då om man ens ska kunna knäppa. Sen blir det ju för varmt för barnet om man har en jacka o knäpper den över bärskyddet. Nä så var det en tjej på sidan som ville byta en jacka mot just ett sånt bärskydd som jag har. Mitt var ju helt nytt och hennes jacka välditg lite använd. Så vi möttes upp på söder och jag testade jackan och den passar utmärkt. Till och med Pierre kommer kunna bära i denna. Kommer bli så bra när höststormarna och vintern kommer. 

 

Så nu har jag bara två sjalar och en mei tai kvar som jag ska sälja. En ringsjal i thaisiden och en gås. Samt en mei tai med asiatiskt mönster på. Sen är det klart. För den här gången i alla fall.. Haha. Jag har dom sjalar jag behöver nu och jag har selen som passar båda barnen. Eventuellt ska jag sälja ett av dom också men det får vi se sen. 

 

Nä nu ska jag lägga Theo. Blev ett inlägg innan läggdags den här gången. Har dock hållt på att skriva detta i över en timme nu. 

 

Skiver nog mer imorgon. 

 

Hoppas alla får en mysig kväll/natt. Det hoppas jag att jag får i alla fall. Imrogon drar kyrkis igång igen. Ska bli så roligt att se vilka föräldrar som är kvar och vilka som är nya. Vilka barn som börjat på dagis. 

 

Natti natti

 

Puss hej