Hej, vet att jag lovade att skriva igen häromdagen, men det hann jag inte med.. Men nu har jag en liten stund att skriva på innan jag måste sova.
Angående titeln på detta inlägg... ja Dalarö skola är en jävla skit skola. På rikigt. Jag är så arg och så förbannad på rektorn där så jag vet inte vad jag ska ta vägen eller hur jag ska hantera min ilska.
I förrgår när jag kom för att hämta Theo, då kom rektorn (som dessutom ser ut som den elaka läraren i en av Harry Potter filmerna), fram till mig och frågade om jag hade tid att prata en stund. Jag trodde naturligtvis att det tex handlade om det som hände dagen innan. Då hade T slagit en sten i huvudet på ett annat barn...
Men nej nej... det var inte det som samtalet handlade om. Utan hon berättade för mig att dom ville göra en soc anmälan... jaha sa jag och frågade varför. Svaret.. jo för dom har en oro om att jag förminskar T när han är hemma, jag gör honom uppenbarligen liten igen här hemma.Öh, jag visste inte riktigt vad jag skulle söga utan frågade henne vad hon menade, o fick till svar att för några veckor sedan nör Theo var hemma och sjuk och sen kom tillbaks till skolan så kunde han helt plötsligt inte äta med bestick. Jag såg nog mer ut som ett frågetecken efter att hon sagt det än vad jag var innan. När hon förklarat vad hon menade sa jag att men på riktgit... Att det går upp och ner för såna här barn hela tiden på olika sätt. O klart som fan han tex fick äta med sked eller till och med fingrarna när han var hemma och sjuk. Vilken förälder gör inte allt för att få sona sjuka barn att äta? Att vi fortfarande håller på att ställa in Ts medicinering, mycket pga hur han blivit mot andra barn sedan han började på denna skola. Han har blivit så fruktansvört aggressiv sedan han började på skolan. Innan var han aldrig aggressiv och så, men sedan han började på denna jävla skitskola så får jag samtal nästan varje dag om att något hänt mellan T och andra barn. Jag kämpar skiten ur mig för Theo. Sedan starten i Augusti har jag säkert varit på 15 möten med skolan, otaligt många samtal. Jag har sett personal som kränkt, fysiskt tagit tag i mitt barn, verkligen visat att denne inte tycket om mitt barn.... Men nej då ska rektorn socanmäla mig för att ungen någon dag eller dagar inte vill äta med bestick.. Seriöst.
Jag hatar verkligen denna skola. Jag hatar denna rektor.. Som tur var ska hon sluta och jag hoppas det blir bättre med den nya rektorn men jag tvekar för hon är inte så rolig hon heller,. Jag har inget förtroende för denna skola. Jag ska söka till andra skolor till Theo nu. Dock är det tyvärr lång kötid till dess skolor men det skiter jag i. Theo ska ha den hjälp och det stöd han behöver. Kanske kan att jag ansöker till andra skolor, puscha på denna skolan lite.
Jag ska också göra en anmälan till skolinspektionen och bland annat anmäla det som hände med hans så kallade resurs för några månader sedan men också för att den pedagogiska kartläggningen och åtgärdsprogrammet som skolan skrivit är ett jävla skämt. Den som har skrivit det som finns nu är min älskade bästaste granne. När hon såg skolans papper så skrev hon praktiskt taget ett helt nytt åtgärdsprogram som nu skolan typ kopierat. T har fortfarande inte en egen resuts utan han har en person som är med honom rätt ofta men det är en ordinarie personal och så ska det inte vara,.T behöver någon som är där hela tiden, någon som ser tecknen på att nu kommer en konflikt att inträffa och då gå emellan och stoppa och avleda innan något händer. Missförså mig rätt, den person som är med T nu, henne älskar jag. Hon är verkligen jättbra med T men jag vill ändå att han ska ha en egen resurs. jag vill inte behöva slåss för att min 6 åriga son ska få det han faktiskt har rätt till bara för skolan är för snåla att anställa någon på heltid som bara är där för theos skull. På ett halvår har T nu haft två resurser och igår berättade rektorn att hon som T har nu som resurs inte kommer vara det på heltid utan nu kommer dom vara två.
Nu tappade jag tråden lite,, men jag fick i allafall övertaal rektorn att inte göra någon anmälan då det inte behövs. Men är så arg ändå.
Nu måste jag snart gå och lägga mig. Eller jag ska lägga mig och lyssna på ljudbok. Lägger här under in en text som jag läste igår som lika gärna kunde ha varit jag som skrvit ,men är en annan mamma som har barn med npf....
Så till er som läser det här... Läs igenom texten nedanför här och försök sätta dig in i mitt och så många andra föräldrars liv med barn med npf... o ni som dömmer och ser våra barn som ouppfostrade,,, FUCK YOU... ska tilläggas att jag även skickat dessa texter till rektorn.. hon har ännu inte kommenterat eller sagt något om dem....
"
H
ej du som tycker att dagens föräldrar inte uppfostrar sina barn tillräckligt. Hej du som håller med om att barnuppfostran bara handlar om några enkla regler som att våga säga nej, konsekvenser, bestraffningar och auktoritet. Hej du som saknar ödmjukhet och förståelse.
Till dig som känner dig träffad så här långt har jag något att berätta: Det finns barn som är enkla att vägleda i livet och det finns barn som är svåra att vägleda i livet. För att gå rakt på sak, det finns väldigt många barn med dolda funktionshinder som adhd och ASD (Autism Spectrum Disorder, bland annat Asperger).
Dessa barn kämpar dagligen med att förstå vad som händer runt omkring dem. Frustrationen och ångesten över att inte förstå och bli förstådd visar sig med stor variation. Och det du väljer att se är ett ouppfostrat barn.
Ett barn som inte kan sitta still, som inte säger tack, hej och hejdå, som inte uppskattar den mat som serveras, barn som får utbrott för minsta lilla, barn som aldrig kan ta ett nej och som inte tittar dig i ögonen. Barn som skriker och svär till föräldrar och lärare, barn som kräver och stör och barn som inte vill följa med på middagsbjudningar.
Det du ser är toppen av ett isberg. Men har du någon gång tänkt på allt det du inte ser?
Du ser inte hur otroligt lättad jag är för att mitt barn faktiskt äter och hur jag struntar i att det är yoghurt med kalaspuffar eller färdigköpta köttbullar morgon, middag, kväll. Du ser inte hur lycklig jag är de gånger och de få minuter mitt barn faktiskt sitter med resten av familjen vid matbordet.
Du ser inte hur jag varje kväll kämpar timme ut och timme in för att mitt barn ska komma till ro och somna. Du ser inte hur jag dygnets varje vaken minut försöker ligger steget före för att förhindra missnöje och utbrott. Du ser inte sönderslagna telefoner, sönderslagna tangentbord och hål i dörrarna de gånger jag inte hinner eller kan ligga steget före.
Du ser inte hur jag desperat försöker nå mitt barn som är så mitt uppe i ett utbrott att ögonen är så svarta av vrede och frustration att det skrämmer mig. Du ser inte hur förkrossad jag är över alla svordomar som haglar. Du ser inte hur jag ständigt famlar efter de rätta orden och formuleringarna för att mitt barn ska förstå mig.
Du ser inte hur jag varje morgon kämpar in i kaklet för att få mitt barn till skolan. Du ser inte hur jag knappt orkar sköta mitt jobb eftersom all energi tar slut där på morgonen med mitt barn. Du ser inte alla upprörda och oförstående telefonsamtal jag får från skolan för att mitt barn har gjort något ”där man inte kan skylla på en diagnos”.
Du ser inte hur mitt barn fullständigt bryter ihop i hemmet efter att ha hållit ihop en hel skoldag. Du ser inte sorgen i mitt hjärta när jag gång på gång inser att vi inte kan ha ett fungerande socialt liv. Du ser inte hur lycklig jag är när mitt barn har en bra dag, eller hur överdrivet glad jag är över att enkla småsaker som du tar för givet, faktiskt ibland funkar för oss.
Du ser inte hur ont det gör i mig när jag ser hur dåligt mitt barn mår. Du ser inte när jag går undan och gråter av trötthet och maktlöshet. Du ser inte hur en familj sakta kan falla sönder av den enorma påfrestning det är att ha ett barn med en diagnos.
Men framför allt ser du inte hur fruktansvärt hårt jag kämpar för mitt barn, och hur lite hjälp och stöd jag får, och hur hela mitt barns framtid hänger på hur mycket jag orkar kriga för mitt barn.
Ser du fortfarande ett ouppfostrat barn? Då vill jag att du tar med dig en sista sanning: Ett barn med de dolda funktionshinder jag tagit upp här har själv inget problem med sin diagnos – dess största problem är du. Och eftersom det är du och ditt gäng av NT-människor (neurotypiska) som utgör majoriteten så har de inget annat val än att försöka anpassa sig efter dig och din brist på ödmjukhet och förståelse. Och resultatet blir det ouppfostrade barnet du ser.