är så trött på att vara så pass isolerad som jag är här ute på Dalarö. Ytterst sällan jag pratar med någon som inte är personal på skolan, prima, läkare , mamma eller mormor. Missförstå mig rätt. Jag är glad över att vi ändå har det rätt så bra trots
denna eländiga pandemi. Men nu är det snart et år sedan jag senast satt på en buss med musik i öronen. Jag är ytterst sällan utanför Dalarö överhuvudtaget. När jag väl är utanför Dalarö så är det för att antingen läkarbesök, prima, utredningar och
sånt. Jag håller på att bli galen känns det som.
Men så länge jag och barnen och resten av familjen mår någorlunda bra så är jag ändå nöjd. Och vi mår väl bra. Fysiskt i alla fall... barnen har det otroligt jobbigt på skolan. Majken blir mobbad i skolan och mår otroligt dåligt över det. Theo har det
fruktansvärt jobbigt i skolan med utbrott, låsningar, slagsmål och så vidare. Han kan inte kontrollera sina känslor och han nästan letar konflikter hos kompisar. Räcker med att en kompis tittat på honom på fel sätt så blir han rasande. Han sitter
inte still i klassrummet , stör alla andra, springer runt och ut från klassrummet. Eftersom läraren oftast är ensam med klassen så kan hon inte gå efter. Jag har idag fått fyra samtal från skolan och både igår och idag blev Theo hemskickad tidigt
för att dom inte kunde hantera honom. Jag känner mig totalt hjälplös för jag. D jag ska göra för att hjälpa honom. Vi pratar hemma och även i skolan med honom, men han mår så pass dåligt att inget verkar gå in. Han har väldigt få kompisar kvar pga
allt. Det är ju såklart svårt för hans vänner att förstå varför Theo blir så arg på dom för ingenting samtidigt som det är svårt för Theo att förstå själv varför han reagerar och beter sig som han gör. Han säger själv att han inte kan kontrollera
sig själv och då blir allt bara så fel. Han är så oroligtl när han vÄl kommer hem.
Han har ingen resurs i skolan, finns en person som finns där då och då, men både jag och hans lärare har idag kommit fram till att Theo behöver någon som kan sitta med honom hela tiden. Så jag har idag kontaktat rektorn för att kräva att Theo ska få en
egen resurs på heltid för så här kan vi inte ha det. Han behöver få lugn och ro i skolan för att kunna lära sig något. Jag kommer inte ge mig fören han har en egen resurs. Det är så synd om minälskade lilla kille. Han är ju så snäll, så omtänksam
och underbar... hände får han stämpeln som bråkig i skolan.
Majken då... ja min älskade lilla unge. Hon har det inte heller lätt i skolan, men på ettannat sätt än Theo...
hon har blivit totalt utfryst av sina vänner. Hon blir retad och mobbad. Är framför allt två tjejer i hennes klass som är på henne hela tiden. Började redan förra terminen när dom började kalla henne för tjock och det gick så långt att hon en dag kom
hem och vägrade äta just för att hon inte ville bli tjock. Jag tog självklart direkt tag i det och kontaktade skolan som i sig tog upp det i klassen. Verkade som att det lugnande ner sig och sen hade dom jullov. Men efter jullovet så märkte jag at
Majken var mer tillbakadragen än vanligt. Efter mycket om och men så fick jag tillslut dra ur henne att två tjejer i skolan är elaka mot henne, fryser ut henne, säger att hon är tjock och massa annat. Hon får aldrig vara med och leka... det som är
värst är att dom gör det när ingen ser. Och eftersom Majken är den hon är så säger hon ingenting till någon utan håller ihop tills hon kommer hem. Jag vill bara ta tag i dessa barn och banka in lite vett i skallen på dom, men tar det den rätta vägen
istället. Så har haft möte med Majken lärare som ska ta tag i det direkt. Dom ska kontakta föräldrarna och hålla ett extra öga i skolan och på fritids.
Så jag har två underbara ungar... båda har det väldigt jobbigt i skolan men på två olika sätt. Båda reagerar på två helt olika sätt. Ibland önskar jag att Theo var mer som Majken och Majken mer som Theo. Men nu ska jag ta tag i det här för detta är inte
okej. Mina barn ska ha lika stor rätt ost gå i skolan och känns sig sedda och trygga precis som alla andra. Dom ska få den hjälp och det stöd dom behöver. Jag kommer inte att ge mig fören dom fått det heller. Mitt mammahjärta brister när jag ser hur
dåligt barnen mår. Men jag håller ihop tills barnen sover på kvällarna och sen kan jag bryta ihop för att dagen efter bli stark för barnen igen..
Vi hade för övrigt ett underbart jullov. Eller ja, det var en del grejer som gjorde jullovet jobbigt också, men det är inget jag orkar skriva om här.
Var såklart jobbigt att fira en Corona anpassad jul. Men vi gjorde det bästa av situationen och firade julafton i mormors trädgård. Det var mysigt men konstigt. Att fira jul utan morfar var så sjukt konstigt. Det var hela tiden något som fattades.
Han fattades. Fattar inte att det snart gått ett år sedan han dog. Det är snart ett år sedan vi fick vår lilla Jaxon hem hit och snart ett år sedan vi tog bort vår fina lilla tilly.... jag saknar henne och jag saknar morfar. Jag saknar att kunna krama
mormor... även fast jag träffar henne då och då och pratar nästan dagligen med henne så är det inte samma sak som att få krama om henne.
Nä nu har jagåtminstånde fått ur mig lite av mina tankar och känslor. Ska försöka att uppdatera bloggen oftare....
hoppas alla får en bra kväll...
Puss hej