mamma.narcsurvivor.blogg.se

Hej igen...

Nu har jag precis fått T att somna. Han har senaste tiden haft svårt att varva ner på kvällen och somna. Brukar bli rätt sent för honom innan han somnar. Nu på lovet är det ju ingen fara att han somnar sent, men jag vill inte att det ska bli en vana för det är otroligt svårt att bryta den sen. Det märkte jag efter jullovet då det var otroligt jobbigt för honom att somna och sen svårt för honom att komma igång tidigt på morgonen. Idag somnade han i alla fall innan 21 och det är bra. Majken är tvärtom. Henne mpste jag försöka hålla vaken längre. Men det är lika svårt som att få T att somna tidigare. Men men. Har man barn med sömnstörningar så har man. Jag är väl ganska så van även om det är jobbigt eftersom jag själv lider av en sömnstörning så är det extra jobbigt. Men jag är van. Efter sex år som ensamstående så har man hittat sina sätt att hantera det. I vanliga fall brukar jag dom dagar då barnen sovit dåligt se till att vila minst en timme mitt på dagen. Det är svårare att göra när barnen är lediga. Men det brukar gå ganska bra. Jag kanske inte kan lägga mig och sova en timme mitt på dagen, men jag kan lägga mig och vila framför tvn. Oftast med T bredvid mig och ibland Majken också, men hon är inte lika mycket för sånt mys som T är. 

Så, vad har hänt senaste tiden då. Ja dels har jag fått berättat för mig att mycket av mötet på skolan jag hade med rektorn var en lögn. 

Skolsköterskan ringde mig häromdagen för att hon var lite otolig för Theo då det har hänt en del olyckor senaste veckan. Tydligen så har det hänt en olycka som jag inte ens fått information om, men visst dom kan ha glömt att berätta det för mig, men om dom kan berätta för ssk så borde dom ju kunna berätta för mig kan men tycka. Men i alla fall. Hon ringde mig och vi pratade en ganska bra stund. Det som kom fram i samtalet var att det tydligen är fruktansvärt rörigt i Ts klass, alltså otroligt rörigt. Att det är ca 6 barn som faktiskt klarar sig ganska bra själva medans resterande 21 ungar behöver extra mycket hjälp. Dom har EN lärare. Enligt vad rektorn sa till mig på mötet, så var personen som ska hjälpa T, ENBART i klassen för att just hjälpa T. Jag sa till ssk att hon inte är där hela tiden och både jag och ssk tyckte att han behöver någon som är där hela tiden. Hon som enligt rekorn ENBART är i klassen för att hjälpa T, det stämmer inte sa ssk. Hon sa att i fredags så var denne person i klassrummet 30 min. HALLÅ?!?!?!? Ts lärare ringde mig ju för några veckor sen och sa att T behöver en egen resurs, jag har sagt länge att han behöver en egen resurs. Rektorn LOVADE mig att M är i klassen ENBART för Ts skull just som en resurnperson. Detta är alltså en lögn. Jag vet att M gör sitt bästa när hon är med T och det är jag jätteglad för, hon gör ett bra jobb NÄR hon är där. men hon har ansdra arbetsuppgifter så hon kan inte vara där hela tiden menade ssk. Jag sa det att det var mycket bättre när T hade R som faktiskt var där 90 procent av Ts klassrumstid. Då var det inte alls lika mycket konflikter, lika rörigt osv. Jag sa till ssk att T behöver en egen resurs och hon höll med. För t mår inte bra av att vara i det där röriga klassrummet. Det märks klart och tydligt. Att han reagerar som han gör måste ju bero på något. Och tyvärr tror jag att det beror på hur läget i klassen är. Ssk sa att det verkligen är fruktansvärt rörigt i klassen. Det har även T bekräftat. Han har själv sagt flera gånger att han tycker det är jobbigt då det är för rörigt, men det enda dom gjort då är att flytta på T till annan plats, fortfarande i klassrummet. Jag förstår att T söker upp konflikter i klassrummet. Han vill ju ut från det röriga. 

Varför ljög rektorn för mig tro. Varför sa hon som hon gjorde. Jag ska ringa henne imorgon, eller i alla fall maila henne, för jag tvekar på att jag kommer få svar under lovet. Men jag måste försöka. Ssk sa också precis som jag att hon tror att T skulle må bra av ett SIP möte. Det är ju på gång. Vi har en tid på habiliteringen i mitten på Mars. Då ska jag ta upp det med dom och hoppas dom kan hjälpa oss. Eller snarare hjälpa skolan. Samt att dom kan erbjuda samtalskontakt till bpda barnen och även till mig. Jag måste få lite hjälp och råd till hur jag ska hantera vissa frågor som kommer oftare och oftare. Ju äldre barnen blir, desto svårare blir frågorna och desto svårare blir det för mig att svara på frågorna. Framför allt dom frågorna som handlar om P. Där är det svårt. Jag vet att det är upp till mig att svara på barnens frågor, men samtidigt känner jag att det inte är mitt ansvar att svara på vissa frågor så då säger jag bara till barnen att det får du fråga P om, ska vi ringa pappa och fråga honom? Ja ni kan ju lista ut vad svaret till det blir. ALLTID ett nej, det vill vi inte. 

Det är tufft att inte kunna svara på ens barns frågor. Men det är bara så det är tyvärr. I April har det gått sex år sedan P stack. Herregud, vad tiden har gått snabbt. Fick upp minnen på facebook idag med bilder på barnen vid den tiden. Dom var ju så otroligt små. Majken var ju bara 1 när han stack. theo var drygt två. Dom var verkligen bara bebisar när det hände. Jag kommer nog aldrig förstå hur man bara kan lämna sin fru och sina två små barn på det viset. O ja jag har kommit över honom, det är inte det det handlar om. Men det är sjukt. 

Det har alltså gått sex år sen i april sedan han stack. Men det har också gått över tre år sedan han ens såg barnen sist. Bortsätt från något enstaka videosamtal, så har han inte sett sina två första barn på över tre år. Är jag utan barnen ett dygn eller en helg så känns det som att jag ska gå sönder. Så jag funderar på hur mycket han måste ha gått sönder, eller går sönder ju längre tiden går. Ja det är mycket tankar så här en söndagskväll. 

 

Nu borde jag göra mig klar och krypa ner under täcket bredvid min kamin till son. Ja han sover i min säng. Det är en trygghet han behöver så då ger jag honom det såklart, även om jag varje kväll försöker och uppmuntrar honom att åtminstånde somna i sin egna säng. 

Som sagt, jag borde göra mig klar och gå och lägga mig under täcket och kolla på tv en stund. Men en stund brukar sluta med flera timmar.. Kanske blir något avsnitt av Supernatural.. ha, vem försöker jag lura. Det blir ALDRIG bara ett, eller två avsnitt av den serien. Det blir alltid alldeles för många och så somnar jag inte fören sent, alldeles för sent. Sen vaknar M tidigt och så är jag extra trött och grinig. Så just nu kollar jag på Criminal minds istället. 

Men ska i allafall gå och tvätta bort sminket och fixa klart allt inför natten. 

Blev visst ett väldigt långt inlägg. Creeds till er som orkat läsa allt. Lämna gärna en kommentar om ni har lust så jag vet vem/vilka som läser bloggen. 

 

Hoppas alla får en fortsatt trevlig Söndag. 

Ny vecka och nya tag imorgon. 

 

God natt. 

Puss hej

vet att jag inte skrivit på ett bra tag. Har bara varit för mycket som pågått eller ja pågår vårat liv. 

Just nu blir det bara ett kort inlägg då jag är rätt förbannad. Är förbannad på försäkringskassan. Jag kommer inte få dom pengar jag skulle få imorgon, vilket resulterar i massa jävla strul. Vi ska ju åka till fjällen på lördag, Majken fyller snart år och att bara kunna leva. Att kunna gå och köpa en cola för att jag vill ha och är sugen på det. Jag sitter och gråter just nu då allt bara skiter sig. Jag vet att det säkert löser sig på ett eller annat sätt, men jag mår fortfarande skit. Känner mig bara nere just nu. Barnen har dessutom sportlov vilket också gör att det blir dyrare. I vanliga fall brukar dom gå på fritids på loven, men så blev det inte den här gången pga corona situationen. 

Så ja jag är rätt så arg, ledsen  och förtvivlad just nu. Men det får jag hålla inom mig. I alla fall just nu när barnen är vakna. Får bryta ihop när dom sover sen. 

 

Något positivt som hänt senaste veckorna är i alla fall att jag kommit in på min utbildning. Så den 22 mars börjar jag studera till elevassistent. Det känns skönt att äntligen få något nytt att göra. Även fast jag vet att det kommer bli tufft så ser jag fram emot det. Att få lära mig nya saker, att få mer förståelse för omvärlden och sånt. Det ska bli både kul och skönt. Har redan fått böckerna för dom två första kurserna. Samt att jag har fått inloggnings uppgifter till skolans elevportal så jag kan logga in redan nu och ta del av en del uppgifter. Så jag har bestämt mig för att börja redan nu med uppgifterna som ligger ute. Så jag inte hamnar efter direkt eller så jag inte behöver känna mig stressad från början. Så därför kommer jag plugga in dom första kapitlen i boken och göra alla uppgifter jag har tillgång till så jag verkligen är förberedd. Jag ska plugga på NTI skolan. Det ska bli kul. Första kursen som jag ska läsa är "människors miljöer". kanske inte låter så jätteintressant, men det kommer det nog att bli. Har redan läst första kapitlet en gång och ska läsa det igen ikväll tänkte jag. 

Det som gav mig lite panik när jag fick alla inlogg och sånt var att jag insåg att mina båda bärbara datorer jag har är alldeles för gamla för att kunna ha det program man behöver för att studera på distans. Jag fick riktig panik. Visst jag har min ipad som är tillräckligt ny för att klara av det, men det är jobbigt att skriva långa uppsatser och sånt på paddan. Det går ju såklart och det var min reservplan att använda den. Men tack och lov så har jag änglar i min närhet som kom till min räddning så nu sitter jag på min nya dator (läs begangnad) och skriver det här vilket känns jätte bra. Det är en toppen dator. Enda negativa är att den är tejpad på undersidan, men det är inget som påverkar funktionen alls. Den har tutsch skärm, blåtand och massa mer som gör den perfekt för mig. Planen är att använda den mest för skolan, men lär använda den till annat också. Men i första hand kommer den vara för mina studier. Lär väl säkert ladda ner filmer och sånt på den också, men det får jag göra för jag har fått den. Så den är min och bara min.

Dom andra datorerna jag har är 15 respektive 10 år gamla så dom är inte så jättebra... ska göra i orning en av dom till barnen tänkte jag. 

 

Sen något mer som jag verkligen längtar efter är imorgon eller på tisdag.. för då kommer mina nya skor. Har fått i födelsedagspresent av mamma... bli inte för chockade nu, men det är ett par kängor.. Ett par supernatural kängor. Förvånande eller hur. 

ja jag vet att jag är lite smått besatt. Men den här serien har verkligen hjälpt mig under årens gång. Kanske svårt för andra att förstå hur en scifi serie kan hjälpa en i livskriser. Men den här serien har verkligen gjort det. Och gemenskapen man har i SPN-familjen som det kallas är helt otrolig. Jag kan förstå att någon som inte är med i den familjen inte förstår hur en serie kan påverka en på det här sättet. Men jag kommer vara evigt tacksam för Supernatural och allt som kommer där till. Sen att jag är totalt besatt, ja det är en annan sak. Jag älskar serien, människorna i serien och allt som har med den att göra. Men om man tycker om mig så får man köpa att jag är besatt. Så är det. Nu längtar jag tills mina nya fina skor ska komma. Står att dom antingen kommer imorgon eller på tisdag. Jag hoppas på imorgon men med postmord så vet man ju aldrig. Jag vill bara att dom ska komma innan vå åker till fjällen på lördag. 

Det är nästa grej jag längtar så efter. Att få komma iväg. I o med Corona så är det inte så ofta jag lämnar Dalarö alls. Förutom när vi åker och handlar, eller om barnen ska till läkaren eller så. Men då åker vi alltid bil, har munskydd och håller avstånd. Sen vet jag att många säkert säger att det är oansvarigt att åka till fjällen i dessa tider, men vi har egen stuga som ligger en bit utanför civilisationen, vi kommer att handla med oss allt innan vi åker, vi kommer inte stanna på dom vanliga större ställerna så som Tönnebro när vi åker upp, utan om vi mot all förmodan måste stanna så blir det kisspauser ute, möjligen vid någon mack i någon liten by om vi måste köpa något, vi kommer ha munskydd, hålla avstånd, inte gå in alla samtidigt. Men jag längtar verkligen tills vi väl sitter i bilen och är på väg. I fjällen är enda stället min själ får fullständig ro. Där mår jag bra, där hör jag hemma. Lugnet, landskapet och tystnaden som infaller sig där uppe har jag inte upplevt någon annanstans. Det är så härligt. Så under veckan ska vi skriva matmeny, handla allt som måste handlas och fixa i orsning allt. Sen att vi kan åka upp i vår nya fina bil, det är bara ett plus i kanten. En bil där man faktiskt kan öppna bakluckan utan att behöva krypa innefrån och öppna, hur härligt är inte det. Haha. Ja i vår förra volvo fungerade inte baklukan. så man var tvungen att öppna den innefrån, vilket är väldigt jobbigt när man har barn, hund och massa packning. Ska bli så kul att åka upp. Även om resan upp är lång så älskar jag att åka länge i en bil. Det är mysigt tycker jag. Sen har vi förhoppningsvis en takbox också innan vi åker så då kommer det vara mindre packning inne i bilen vilker också ska bli skönt. 

 

Ojdå, blev visst ett långt inlägg. Det bara blir så ibland när jag inte tänker på vad jag skriver utan bara låter fingrarna skriva utan att kolla exakt vad och hur mycket jag faktiskt skriver. 

Nu måste jag hämta in Majken som är ute och leker och sen måste jag fixa middag och göra i ordning barnens mediciner. 

Kanske sätter mig ner och skriver ett till inlägg och berättar mer ikväll om vad som hänt senaste tiden. För det är rätt mycket. 

Här kommer bilder på mina fina nya skor samt en bild på mig..

 

Imorgon måste jag försöka ringa vårdcentralen för att få en tid där så jag kan få tabletter att ta när det är så här illa. I vanliga fall klarar jag  mig på dom antidepressiva jag tar för smärtorna, men inte när skoven avlöser varandra och smärtan nästan tar över allt. Då behöver jag ha något mer. Så ska ringa imorgon och hoppas på,att jag kan få en tid nu under skovet så jag kan visa hur ont jag faktiskt har. Sen sover jag så jävla dåligt också när jag är i ett skov. Blir liksom en ond cirkel. Jag sover dåligt för att jag har ont,vilket resulterar i att jag får mer ont, vilket i sig resulterar i att jag sover sämre. När barnen är på skolan så kan jag vila om jag behöver. Mamma har jobbat hela helgen så ut med hunden har jag varit tvungen att gå ändå. Dock inga långpromenader har det blivit. Korta men ofta promenader har det blivit. 

Ikväll blir det i säng tidigt och imorgon ska Majken till skolan och Theo ska bara hemma. Eller ja inte hemma. Igår ringde Theo mig när jag var ute med hunden och bara grät och sa att han hade bitit av en tand. Jag gickmhem snabbt och visst var det så. Dock är det en mjölktand och han har inte ont, men jag vill ändå att vi åker till tandläkaren så dom får kolla upp det. Eftersom han inte har ont så tror jag inte dom kommer göra något. Hoppas jag. Kommer inte gå om dom måste dra ut den eller så. Då måste han ha lugnande först, eller lustgas kanske, ja jag vet inte. Vi får se imorgon. Jag har förklarat för dom att Theo är autistisk så dom är medvetna om det och att han har svårt för just såna här tillfällen. Så jag hoppas att det är en bra och förstående tandläkare. Man har ju hört mardröms historier om tandläkare som inte alls har visat förstående för barn som mina och näst intill försökt tvinga barnen att tex dra ut en tand. Då Theo har sån hemsk sprutorna så hoppas jag har dom inte behöver göra något alls.

Nu har båda barnen somnat. Tidigt idag. Skönt. Jag har redan krupit ner i sängen och ligger och kollar på några äldre avsnitt av ghost adventures. 

Även om jag inte kommer kunna sova inatt (ja jag vet att jag inte ska tänka så, men jag vet i hela kroppen hur natten kommer att bli), så ska jag i alla fall försöka vila lite. Jag känner alltid i hela kroppen när jag kommer ha em vaken natt. Hur mycket jag än vill och behöver sova så vet jag att jag knappt kommer få någon sömn alls och därav lär jag ha rätt så ont imorgon också. Men jag hoppas såklart att jag har fel. 

Senaste dagarna när jag tagit promenader med hunden så har jag tagit bilder på honom. Han är så lätt att ta fina bilder på. Min lilla lurvboll. Han är så fin. Tänk att vi snart haft honom ett år. Eller ja den 8e maj är det ett år sen vi hämtade honom. Kommer ihåg det datumet så väl då det var dagen efter morfars begravning. 

Tänk att det också snart gått ett år sedan jag senast kramade om morfar. Det gjorde jag samma dag vi åkte upp till stugan förra året vecka 10. Också då jag sist kramade om mormor. Jag saknar morfar. Saknar att krama både honom och såklart mormor. Jag vill kunna krama henne. Inte ens på morfars begravning kunde vi kramas. Det är en sån underlig känsla. Att inte kunna kramas. Att det blivit någon form av vardag att man inte ska kunna kramas. Men jag ska väl vara glad att vi ändå bor så pass nära så jag åtminstone kan sticka in huvudet och säga hej till henne. Men det är såklart inte som det var förut. Jag och barnen brukade ju vara hos mormor och morfar säkert flera gånger i månaden och då i flera timmar. Det går ju inte nu. Men som sagt, många har det värre och har inte träffat sina anhöriga på länge. Så man får vara tacksam för det lilla jag faktiskt träffar mormor. 

Nä nu ska jag lägga mig bredvid min prins och kolla lite på tv innan jag ska försöka att sova. Blir en lång dag imorgon men jag hpppas det går bra. 

Slänger in lite bilder på vovven. Älskar bilderna när man ser solnedgången bakom Jaxon och hur ljuset hamnar på honom.