Hoppas alla haft en bra helg...
imorgon drar vardagen igång igen. Vet inte om jag ska skratta eller gråta över det. Jag hoppas ju på att det ska bli en bättre vecka för båda barnen, men att jag slipper massa samtal och sms från skolan om saker Theo gjort. Jag vill ju bara att han ska
ha det bra i skolan. Jag vill att han ska ha kompisar att leka med och klara av lektionerna som han ska. Är det så mycket begärt? Jag vet att han har det jobbigt och jag är såklart på skolan att dom inte kan ta In en riktig resurs åt honom. Det
är ju hans rätt. Han har rätt till det stöd han behöver i skolan. Men jag har både mailat, ringt och skickat sms till rektorn utan att få något svar från henne. Imorgon kommer jag inte att ge mig. Jag ska ha tag på henne och jag kommer
kräva ett möte så Theo kan få det han behöver i skolan. När han gick i förskoleklass och i ettan hade han R som stöd och då gick allt så mycket bättre. Jag menar inte att den person som finns där nu inte är ett bra stöd för honom, för det är hon,
men hon är inte med på samma sätt som R var. Därför är det så tydligt nu att Theo behöver någon som finns där hela tiden.
Det är sjukt att man som förälder till barn med särskilda behov måste kämpa sig gul och blå för att ens barn ska få det dom behöver i skolan. Jag förstår att den här skolan har personalbrist och sånt nu under pandemin, men dom måste ändå sätta alla elevers
lärande och utveckling först. Vilket jag inte känner att dom gör just nu. Jag måste ta tag i det här nu för att inte Theo ska bli en hemmasittare redan på lågstadiet. Mitt mål är såklart att han aldrig ska behöva bli det, men jag vet att det också
är otroligt vanligt att barn som mina blir det just på grund av att skolan brister. Det är också en av anledningarna till att jag vill utbilda mig till just elevassistent med inriktning barn med särskilda behov.
Jag kommer aldrig sluta kämpa för mina barn. Men ibland , eller rätt ofta känns det svårt och tufft att kämpa i motvind. Att kämpa ensam. För ensam är jag. Jag har inget stöd i det här från barnens pappa. Det har gått tre år sedan han träffade barnen
sist. Han känner dom inte, han vet inte om deras svårigheter. Han vet att dom har diagnoser, men han har absolut ingen aning om vad diagnoserna innebär. Svårigheterna är så pass individuella så det är omöjligt för någon utifrån att veta om ett barns
svårigheter enbart genom att googla tex adhd eller autism. Jag önskar att jag hade stödet från honom, men på den fronten orkar jag inte kämpa just nu. Jag har försökt i så många år och just nu måste allt mitt fokus ligga på barnen och deras välmående.
Det är inte så att jag inte försöker ändå när det kommer till P.... när han väl,hör av sig , vilket inte är ofta och då oftast med ett sms innehållande ett enda ord "vakna". Thats it. Då frågar jag ALLTID barnen om dom vill ringa och prata med
deras pappa, men dom vill inte. Jag tänker inte tvinga barnen att prata med honom. Det är deras val, men jag uppmuntrar alltid till det. Ytterst sällan det går. Sen om dom mot all förmodan vill ringa så är det inget riktigt samtal. Dom ser varandra,
lägger till filter och skrattar lite. Det är aldrig en konversation. Ibland, eller oftast när dom väl pratar så har P sina andra barn där och dom vill ju självklart prata med mina barn, vilket jag absolut uppmuntrar till. Men som sagt, P har inte
träffat dessa två barn på tre år, han har pratat med dom två gånger över videosamtal sedan i april förra året. Men som sagt, vill barnen inte prata så kommer jag aldrig att tvinga dom till det.
Men nog om honom nu. Gillar inte att ägna många minuter åt honom. Spenderar hellre min tid till annat.
Som tillexempel serier... jag älskar serier.. som många vet och många skulle kanske kalla mig smått besatt av en speciell serie. Nämligen supernatural. Jag ÄLSKAR supernatural. Bättre serie finns inte och kommer aldrig att finnas. O ja jag kanske är besatt.
Jag älskar verkligen denna serie. Har sett om nästan alla säsonger minst 10 gånger. Får inte nog. Att serien tyvärr tog slut för några veckor sedan är så sorgligt. 15 år har jag följt serien. Det är nästan halva mitt liv. Behöver jag säga hur mycket
jag grät vid sista avsnittet. Herrgud. Har gråtit till många serier , men alltså detta var något annat. Som att en del av mig försvunnit. Så sorgligt. Så vad tror ni att jag gör just nu. Hade inget att kolla på så slog såklart på supernatural igen.
Lägger upp lite bilder på några av dom fandom saker jag samlat på mig. Det här är inte ens hälften av allt jag har.
