Inte jämnt.. När jag är ensam eller käner mig ensam. däå är jag itne stark. Inte det minsta stark känner jag mig just nu. Jag känner mig verkligen bara ensam. Ingen förstår vad jag går ingenom, ingen verkar vilja försöka förstå. Alla bara suckar och beter sig som att jag är lat när jag säger att jag orkar inte idag. Att just idag orkar jga inte dammsuga, eller lyfta så mycket. Jag orkar inte. Jag säger inte dom orden för att jag just inte orkar. Utan jag säger dom orden för att jag just i det tillfället har så sjukt ont så jag inte kan röra mig. Men när du eller ni , när ni suckar eller blir arga över det.. Då känner jag mig på ett sätt endå tvungen att göra sakerna. Trots att jag vet att det kommer bli tusen gågrer värre ikväll. Men jag gör det ändå. Jag ställer mig upp, jag ställer mig pch dammsuger eler vad det nu kan vara. Och det vet dom. DOm vet att om dom inte gör saker när jag ber dom göra det ja då slutar det med att jag gör det själv och självklart blir jag ännu mer irriterad då. Just idag könndet som att jag går igeonom allt det här helt ensam. Ingen annan bryr sig. Ingen annan vill lära sig förstå. Jag är tydligen lat och så om jah inte gör det eller det eller det. När jag måste de pierre vadda utan att jag har en läkartid, ja då jävlar... Det är ju inte så det går till. Jo det är väl precis så det går till.Om jag känner på morgonen(natten att jag inte fått sova något och att jag kommer ha ett stort smärtskov imorgon... ja då suckas det och man blit behandlad som om man vore lat. Det är en hemsk känsla... Jag mår skit när ni gör så. Fattar ni inte det. Jag kan inte hjälp att jag mår så här. Jag kan inte hjälpa att hag måste säga nej ibland. Jag kan inte hjälp att det är så här.. jag är ledsen däreot. Jag är jätteledsen att det är så här. Jag är så otroligt ledsen at tdet är så här.
Jag gör mitt bästa jag gör så mycket jag bara kan. Jag gör så mycket att jag har så ont och även efter det så fortsätter jag göra saker... Det är hemskt att ha det så här. Att det känns som att man blir behandlad som lögnare.... Och som lat. Lat är det sistsa jag är.. Men du... DU just DU måste skärpa dig. Jag kommer inte klara mig igenim den hör tiden utan dig. O fortsätter du så här så kommer jag att gå under... Jag vill så gärna .. Jag vill så mycket. Men alla dagar går det inte. och det hatar jag. Jag hatar när jag inte kan göra vissa saker bara för att jag är för trött pga mina mediciner eller pga sjävla sjukdomen. Det jag behlver då är peppning, kramar, pussar. Vad som helst... Jag behöver inte en höjd röst i örat, jag behlver inte alla suckar... Jag behlver DIG... När jag gråter , då framför allt behöver jag dig... bara dig. Men det får jag aldrgi... Jag får skit.. massa jävla skit på mig...
Jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör just nu. Trorts att jag har en hel lägenhet av ungen och av min man och mamma.. .Men ändå... Ni två framför allt. ni gör mig tilld et här... Ni får mig att må och känna mig så här. Hoppas ni är nöjda, hoppas ni sover gott om natten.. för det gör inte jag.. PGA ER!