Jag förstår mig inte på dagsen samhälle ibland. Idag skulle min son till läkaren. Nu råkade det vara "min" läkare också så jag tänkte då passa på att ta upp allt med honom när han var klar med Theo. Theo mår bara bra och detta besök var en uppföljning efter affektanfallen. Läkaren sa dock att han ser en helt normal tvååring som är nyfiken, helt motoriskt rätt i utvecklingen och talet... Men det spelar nog ingen roll hur många gånger jag skriver det för det finns dom som har andra åsikter. Jaja, jag tänker inte lägga mer energi på det nu i alla fall...
Efter att läkaren pratat om och med Theo och han var klar så frågade jag självklart om vi kunde ta mig på samma gång och det gick självklart bra.
Har ni läst inlägget innan det här så vet ni hur denna läkare behandlat mig tidigare. Idag var inte mycket bättre. Nu har min man varit hemma en vecka, dock inte pga mig utan pga sjukdom hos oss alla typ. Men jag har i över en vecka försökt få korttidsverkande medicin nu. Jag behöver det framför allt på morgonen och när skoven kommer. Annars klarar jag mig ganska bra på dom långtidsverkande och citodon ibland. I alla fall. Theo och mamma som var med gick ut och här började det....
Han verkar ärligt ha stora problem med minnet... Varje gång vi pratar eller ses är det som att han ser mig för första gången och berättar sakr jag redan vet om. Innan vi nu tog upp smärtlindring ville han läsa remisser han fått svar på, ja visst men hur kul är det att höra för mig att jag blvit nekad att komma till en jättebra klinik... Sen fortsatte det med att JAG fick komma med förslag på smärtkliniker. Vet att det finns en på danderyd och dit kan jag ju gå. Då tyckte han först att det är för långt dit. Men hallå, jag är en vuxen människa jag kan åka själv. Dels sen så jobbar mamma på danderyds sjukhus. Han skulle efter mycket om och men skicka en remiss dit, men det tror jag när jag ser det. Jag ska ringa på måndag och kolla så han verkligen skrivit något. Ja i alla fall, efter att den delen var klar så satt han o om o om o om förklarade för mig att fibro en gång i tiden blev kallad för kärringsjukan. Han sa saker som fick mig att känna att inte ens han tror på denna sjukdom. När han läste till läkare så var det ingen riktig sjukdom. Det vet man idag att det är. Det fick jag sitta och säga till honom. Då avbröt han mig flera gånger och verkligen drog med om att jag är ung, jag vet inget, och att jag måste få komma till ett smärtteam.. GAH det r ju det jag sagt i månader nu. Att jag vill komma till ett team.Jag vet väl att inte bara tabletter kommer hjälpa mig på långsikt. Jag vet att jag behlver ett helt team. Psykoprat, psykolog, smärtläkare, sjukgymnast och sånt. Det vet läkaren också att jag vet. För jag måste försvara hur jag känner varje gång vi ses. Varje gång måste vi dra upp och gå igenom samma saker. Det är som att han inte minns mig ibland. Han fortsätter i alla fall med att jag är ung så ... .ja så vaddå. Bara för att jag är ung betyder det inte att jag är dum i huvudet. Att jag inte har koll på det jag stoppar i mig. Att jag gör allt för att bli smärtfri. Jag skulle göra allt ocg det försöker jag förklara för honom....
Men kände samtisigt där att jag inte kom någonvart med det.
Efter det så skulle vi börja fixa med recept. Jag visste precis vilka jag ville ha/behövde. Han höll med och vi var väldigt niga med att gå igenom bilder så det blev helt rätt tabletter. och med rätt styrka. Det som är roligt tycker jag.. Eller inte roligt, men ironiskt. Denna läkare har uppenbarligen problem med att skriva ut smärtstillande till mig och jag vet att han även har det till många andra här ute. Vi är ett gäng nu som blir behandlade dåligt av just denna läkare... I alla fall... Han har problem med det och det blir alltid strul. Men varje gång jag träffar honom, pratar med honom i telefon.. Då skriver han glatt ut stilnoct. Alltså otroligt beroendeframkallande sömntabletter.. det har han inga problem med att skriva. Jag tar dom ju då och då, men han förnyar receptet varje gång vi ses o pratar utan att jag sagt något. O så frågar jag om starkare smärtstillande istället.. Nopp jag är för ung.Idag, dagen innan jag fyller 30 har jag fått höra att jag är för ung för att ha så här ont. att sjukdomen jag precis fått en diagnos på inte rä en riktig sjukdom enligt min läkare, jag förstr att läkaren är försiktig med såna tabletter, men han behöver inte gång på gång dumförklara mig bara för att jag är ung. Jag kan en hel del trots min ålder.
Men men... det är väl kärringsjukan jag har och jag får ta det....Enligt läkaren i allafall..
Jaja behövde bara skriva av mig lite... Nu ska jag lägga Theo som sitter här bredvid mig och skrattar åt något på ipaden....
Natt natt
Puss hej