Fibromyalgi.

Hej. 
nu var det bra längesen jag skrev. Har verkligen inte haft tid. Har jag väl egenltigen inte nu heller men jag tar mig tiden då jag behöver få skriva av mig. Även om jag påbörjar detta inlägg nu 19.20 så kanske det inte blir klart fören vid 22, men det struntar jag i. Bara jag får skriva av mig det jag behöver. Ja, vad har hänt senaste tiden då. 
Theo trivs som fisken i vattnet på dagis. Har aldrig (peppar peppar), blivit några tårar när jag lämnat honom. Och jag hoppas det håller i sig. Han utvecklas i en otrolig fart nu. Mest med talet. Kommer nya ord varje dag. han är så duktig säger dom på dagis också. Han pratar och verkligen visar vad det är han vill när han vill något. han sitter med på alla samlingar och mellis samt lunchen. Det känns orolgit bra eftersom vi har haft och har fortfarande problem med att få honom sitta stilla vid matbordet här hemma. Men men. Han sover bättre också. Visst är nattskräcken kvar men den yttrar sig på annat sätt nu och på dagis kommer den aldrig. Det är skönt. För två veckor sen fick jag dock hämta hem honom då han hade feber och sen var han hemma i en vecka innan han fick komma tillbaka till dagis. Det var en hemsk och intensiv vecka kan jag säga. 
Majken då. Jo hon utvecklas också i full fart. Hon sitter nästan helt själv nu och vänder sig fram och tillbaka. Hon vill hela tiden ståi famnen vilket så klart är lite jobbigt men vill hon det så vill hon. Hon sover också böättre nu. Vissa nätter. 
 
Det som gör allt ännu jobbigare nu är allt det här med allt det här är att min smärta har blivit grymt mycket värre. Förra helgen hade jag sån smärta i rygg, leder och muskler att jag kräktes. Jag sov ingenting natten till lördag och hela lördagen låg jag nästan bara o gred och vände mig av smärta. Jag kunde inte göra något alls och ingenting hjälpte. Jag var nära att ringa 112 för att jag hade så ont. Men gjorde det inte. Men jag är inte den som struntar i att göra saker bara för att jag har ont så när jag struntar i att göra nåt så har jag frutansvärt ont. 
I måndags fick Pierre vara hemma så jag kunde kontakta läkaren. Fick en tid klockan 11 i måndags så då gick jag ner och förklarade för honom att detta inte går längre. Vi pratade i nästan en och en halv timme och det hela slutade med att han skickat iväg en remiss till en speciell smärtklinik på stgörans sjukhus då dom är dom enda som tar emot patienter som med stor sannorlikhet har fibromyalgi. För både jag och tre läkare är säkra på att det är det jag har. Utöver diskbråcket och nervskadan nu alltså. Nu ska vi bara kämpa så jag får en ordentlig diagnos så jag kan ta det därifrån. För det är inte en enda sjukgymnast som tar emot mig än så länge. Nu har jag fått tid för röntken på ryggen och mina höfter för höfterna strular också. Den ena klickar och hoppar ur led då och då vilket för fruktansvärt ont. Så vi ska utreda om det beror på samma eller om det är något nytt i sig. Min pappa har haft svåra problem med just sina höfter så det är inte omöjligt att jag ärvt något där också. Detta betyder. Ja om jag nu har fibro är det en stor sorg för mig. Det är något nytt jag måste lära mig hantera och bearbeta. Det innebär också en sak till som gör att jag bara gråter just nu. Jag har försökt i flera veckor nu att bära Majken i sjal och sele. Men bara efter några minuter får jag ont i hela kroppen hur jag än bär. Detta betyder alltså att jag med all säkerhet måste sluta bära. Jag älskar att bära. Sjalarna är en del av mig. Men som det är nu kan jag inte bära längre. Det gör nästan mer ont i mig av att jag inte kommer kunna bära än vad det gör när jag bär. Så nu har jag sakta men säkert börjat sälja flera av mina sjalar och bär tillbehör. tex har  jag sålt min bärjacka och håller nu på att sälja några av mina sjalar. Det tar emot men jag måste för dom ligger bara här och blir oanvända och dom förtjänar mycket mer än så. För så fina sjalar ska användas och inte ligga i en låda och bli dammiga. Jag kommer behålla en lång och en kort och selarna kommer också bli kvar än så länge... Men det tar emot att sälja. Men vi behöver pengarna framför allt nu när Theo fyller 2 nästa vecka. Ska fira honom den 8:e.
Den dagen ger mig ångest också. O ja jag vet att ni läser detta men jag skriver INGET som inte är sant. och jag skriver bara det jag tycker och tänker. Jag tycker faktiskt det är fruktansvärt trist att ingen från Ps sida kommer komma när T fyller år. Några har inte ens hört av sig alls och tackat vare sig ja eller nej. Vissa har sagt kanske och några ett diretk nej. Jag önskade att fler kunde komma men nu är det inte så tyvärr. Och jag vet att vissa som tackat nej (o nej nu menar jag inte bara Ps släkt), jag vet som sagt at vissa av er som tackat nej gjort det endast för att ni inte vill träffa mig. Och det tycker jag är fegt. Att ett bråk går ut över barnen. Men det är eran förlust. jag har försökt att sträcka ut en hand mer än halvvägs och det har inte hjälpt så jag kan inte göra så mycket och jag har så mycket annat i mitt liv just nu att tänka på så jag kommer inte lägga något mer energi på dessa personer. Men jag måste få skriva hur trist jag tcyerk att det är då barnen blir involverade tillslut. men men. Nu är det som det är. 
Vi kommer säkert få en alldeles underbar dag/fest för Theo med alla ni som faktiskt kommer. 
 
Jag kan knappt fatta att Theo redan fyller två. Helt otroligt hur snabbt tiden har gått. Känns som igår när han var alldeles nyfödd. Eller jag minns det som igår. Min fina underbara kille. Och min fina underbara dotter och min fina och underbara man. Jag är lycklig trots all sorg i mitt liv just nu. Jag älskar mina barn och min man och det är tack vare dom som jag kommer klara av det här galant även om det kommer kräva mycket av P också. Han kommer behöva ställa upp mycket för mig. Mer än vad han redan gör. Hjälpa till med både det ena och det andra vissa dagar. För när det är som värst så kan jag inte göra mycket. Ta hand om barnen gör jag oavsett hur ont jag har men kan jag få hjälp då så tar jag ju självklart den både för min och för barnens skull. Och när jag väl får en diagnos så kommer jag kunna ta det därifrån. Då finns det hjälp att få från olika håll, men det krävs att jag har diagnosen först. Så jag ska verkligen kämpa nu för att få denna diagnos eller vilken diagnos som helst, bara jag får en diagnos så jag kan börja leva mitt nya liv. 
 
Nä nu ska öronpropparna i och jag ska krypa ner udner täcket bredvid min fina son. Pierre gör sitt bästa och försöker få en övertrött majken att somna i vardagsrummet. Han bär in henne hit sen och kommer själv och lägger sig när hon somnat. Men det verkar vara svårt att få henne till ro idag märker jag. Jag kollar på dom via babyvakten. Men hon har bara sovit en timme idag så det är därför hon inte vill sova nu. för att hon är övertrött. Men det betyder förhoppnningsvis att när hon väl somnat så sover hon nästan hela natten i alla fall. 
 
Önskar alla en fortsatt trevlig kväll och en skön natt... 
imorgon är Theo ledig från dagis så då blir det full rulle hela dagen. Puh säger jag redan nu. Men det ska nog gå bra. Kommer nog att ta en promenad ner till momma och hans och hälsa på. Beroende på hur min kropp mår och hur vädret är dvs. Annars får momma komma hit och leka med T en stund. T älskar sin momma så mycket och frågar efter henne hela tiden. Inte mormor alltså utan momma(gammelmormor). Han älskar att leka tåg med henne. Han är så fin min lilla kille. 
Nä Sova var det jag skulle göra ja precis... 
 

Natti natti... 
 
Puss hej

Kommentera inlägget här :